Ofta när jag är på konferens brukar jag efter ett tag längta hem. Inte hem till min lägenhet, mitt PS3 och min bokhylla (även om det kliar i fingrarna att avsluta både GTA 4 och Dave Eggers senaste novellsamling just nu) utan snarare hem till mitt klassrum. Det är inte rätt att tänka lärande utan att ha elever att testa med.
Lyckligtvis fick vi dig möjligheten att spendera lite tid med ett par andra elever, de på Flitch Green Academy.
Det är imponerande att se hur en skola kan ha en så fullkomligt implementerad IKT-satsning att den inte ens syns. Det som slår oss när vi kommer fram är gulligheten i det lilla samhället, trevligheten hos föräldrarnoch elever som precis kommer till skolan, energin och passionen hos rektorn som tar emot oss med te och kakor, fräscheten i lokalen och sedan kommer vi till det här tekniken. Rektorn Nathan Lowe berättar nästan i en parentes att de inte satsat på en till en eftersom det är onödigt. 12 ipads och tio datorer räcker för att skapa lärmiljön de eftersträvar. Jag tänker att det finn en hel rad nervösa skolpolitiker runt om i Sverige som skulle må rätt dåligt om de fick uppleva självklarheten i Lowes röst när han tr. kål på den populäraste skolsatsningen just nu. ”Technology is just the vehicle of learning. One of many vehicles.”
Jag har hört talas om den här skolan flera gånger från kollegor som varit här och besökt. Mina förväntningar ligger dels i att få uppleva den integrerade IT-miljön och dels i att få se den berömda pedagogiken. ”Först tror man att det är kaos eftersom alla gör olika men sen ser man systemet och kontrollen”, har en kollega en gång beskrivit det som. Så när vår åttaåriga guider får uppdraget att fritt guida runt oss och direkt sätter kursen mot skolans allra yngsta elever så är det kaoset med stort k jag förväntar mig. 30 fyra- och femåringar, två vuxna och ett projekt om hur bostäder presenteras i olika sagor. Uppgiften för dagen är att hitta på en bostad åt guldlock eftersom de har kommit på att hon inte har ett hem.
Inte någonstans är det kaos. Tvärtom sitter barnen självgående och jobbar med sitt. Några skapar med paddor, andra klipper. Några bygger och andra luktar på degen de egentligen degradering med. Tydligen luktar den som frukostgröt. Inte ens när ett tjugotal svenska lärare ramlar in så störs undervisningen. Under de tjugo minuter som vi är i rummet är det riktigt skön, nästan magisk stämning i rummet. Fokuset ligger lite här och var. Det skiftar mellan arbetsuppgiften, varandra och nyfikenhet på oss som besöker. Snarare är det ett uttalat syfte att ta emot besök för att eleven ska få uppleva olika människor och kulturer.
Under resten av förmiddagen ser vi äldre elever (typ tio- och elvaåringar) och lite mittemellanäldre elever (8-9 år) och samma sak upprepas gång efter gång. Det finns en fantastisk lärmiljö som är så mycket större än det fysiska rummet. Kalla det flow, kalla det process, kalla det projekt. (Eller så kallar du det ”experience”, som de gör på Flitch Green.) Den röda tråden är en genomtänkt progression i hur arbetsgången går till. Eftersom de vuxit in i arbetet och eftersom alla lärare ser sin del av det lärandet så vet alla elever exakt vad de ska göra. Det skapar en självständighet som i förlängningen gör det superläge att ha fyra-fem aktiviteter igång samtidigt i rummet fast att lärarna jobbar själva. Tänk då vad ett kollektivt arbetslag kan åstadkomma!
Jag vet inte om det är summan av alla intryck efter fyra dagar här eller om det är elevmötena idag men det känns som att #BETT14se med #linedu idag blev ett och två snäpp vassare. Värt!
Kommentera