”Nu när de snart kommer hit så är det smart om vi håller oss tysta”, säger jag och kommer på mig själv för att tysta mina elever. Inget i det de gör berättigar att någon vuxen tystar dem. Ingenting alls. Bara för att vi är kommunhuset och för att klockan är kvart i kommunfullmäktige. Visst ska man visa andra hänsyn men det är inget man gör genom att vara tyst. Dessutom behöver ingen av mina 15 elever som är med påminnas om allvaret i situationen. De har tränat i flera dagar, skrivit repliker till bildspelet som jag har gjort, samarbetat om uppdelning och ansvar, feedbackat varandra och stötta när osäkerheten har smugit sig på. Allt är planerat in i minsta detalj, ändå är mycket kvar att klura ut.
Tidigare under dagen har vi haft ett stort tårtkalas med alla 98 prisade elever. ”Årets elevgrupp” är titeln och varenda diplom är handskrivet av en rar man på kommunhuset som inom kort lämnar oss för pension. (Tomrummet efter honom kommer bli enormt.) Eleverna svävar på moln och därför är det en känsla av representation som präglar delegationen av barn som möter mig på kvällen vid kommunhuset. Fram tills nu har den största lockelsen varit en kompis löfte om att ”på kommunhuset får man så mycket varm choklad som man vill ur en maskin!”. Efter dagens firande på skolan har de fått upp ögonen för vad mer som hägrar. När de ser lokalen, talarstolen (som är så stor att de inte syns när de står i den) och utrustningen från den lokala radiostationen som direktsänder hela sammanträdet är det som att något händer i eleverna. De sträcker på sig, stelnar till en sekund och sedan pirrar de till. Fram tills nu de de fixat och trixat, kollat sina manuskort och lagt till enskilda ord här och där. En elev brottas med att komma ihåg övergången mellan sina sista repliker och nästa elevs. I sammanhanget är det inga stora bekymmer med tanke på att det här är en elev som till vardags mest brottas med sina vänner på klassrumsgolvet. Nu tittar hen på mig och berättar (mest för sig själv): ”Jag ska göra mitt bästa!” Vi har känt varandra i fyra-fem år och jag blir påmind om en sida som annars inte syns. Inte när vi är i skolan. Men här. Här är det vanligt.
Tänk om alla lärare fick möjlighet att se sina elever i det här sammanhanget. Tänk om alla skolor var så viktiga och riktiga att det uppmanade till den här sortens engagemang. Det hade varit något.
En stund senare är allt igång och utbildningsnämndens ordförande tar till orda för att presentera. När han nämner att det efteråt blir ännu mer tårta går ett sus genom rummet, med ursprung bland bänkarna längst bak där mina elever sitter. När det senare under kvällen är dags att prisa årets verksamhetsutvecklare och mitt namn ropas upp som en av fem så jublas det från samma bänkrader. Först blir jag rörd. Sedan blir jag mest stolt. Stolt över att inget, inte ens en ogenomtänkt lärare och en läskigt pampig miljö som denna kan tysta de kloka personerna jag jobbar med varje dag.
Kommentera