Ni vet hur man har en tendens att gå runt med jobbtankar i bakhuvudet fast att man är ledig? Så brukar det vara för mig i alla fall. Det är som det är och i ärlighetens namn är det inget som stör mig. Men den här ledigheten spenderar jag på en whiskyresa med min mamma. I Japan. Så det borde finnas förutsättningar att för en gångs skull koppla bort vardagen där hemma. I alla fall kan man ju tycka det. Men icke. Så fort jag ser ett barn i skolålder kan jag inte låta bli att under hens skolgång ser ut. Vad just den eleven skulle få för PISA-resultat. Om det barnet verkligen är smartare än de jag vanligtvis träffar. Hur är hens lärare? Vad är speciellt med skolan de möts i? Längs med våra resor genom landet tar jag in den mäktiga naturen och letar samtidigt efter skolor.

På en flygplats i väntan på flyget hem äter jag vad som närmast kan beskrivas som vegansk geggamojja samtidigt som jag ser en liten familj med ett barn i sexårsåldern ett par bord bort. Vad jag kan avgöra på deras samtal så låter det som att de är från Japan. Ett land som i PISA-mätningarna rankar bland toppländerna. Jag faller in i samma funderingar jag burit på sedan vi kom hit men avbryts snart när familjen blir osams. Plötsligt slår en förälder till barnet. En hård smäll över ansiktet och bråket slutar. Det är som att jag på ett ögonblick påminns om att jag är tusentals mil hemifrån, på fler sätt än bara det geografiska.

En stund senare är jag på väg mot mitt flygplan och passerar en gate med resenärer till London. En grupp gymnasieelever är samlade för att få information om deras kommande skolresa. ”Vad coolt att få resa med skolan till London. De måste vara utvalda toppelever, på något sätt.” gissar jag. Först då slås jag av den märkliga bilden framför mig. Här sitter drygt 60 studenter på knä, på golvet, i spikraka led om kanske tio elever vi varje rad. Framför dem vankar tre vuxna av och an samtidigt som de pratar med ett förmanande tonfall. Som en blandning mellan en militäruppställning och en förskolesamling. Det är så klart en kulturell grej och då ska man vara försiktig med att tänka i termer av rätt eller fel. Men jag undrar stilla vilka utmaningar den här resan kommer att erbjuda eleverna i termer av tränat ansvarstagande och ledarskap. Så minns jag tillbaka till den naturvetenskapliga expedition till Island som jag och ett par klasskamrater ledde ihop med en av våra lärare när vi var i samma ålder. Den läraren var mest med som vuxet alibi, chaufför och fågelexpert. Resten löste vi själva.

När OECD år 2000 skulle börja jämföra olika länders skolsystem föregicks det av en diskussion kring hur svårt det är att jämföra olika skolsystem eftersom de alltid och ofrånkomligt är en produkt av sitt nationella sammanhang. På något sätt har vi på 14 år kommit att sluta ställa den frågan. Barnsyn, lärarroll, skolans syfte och ungas plats i samhället är är bara några av de faktorer som varje dag genomsyrar varje klassrum i världen. Känner vi oss verkligen bekväma att säga att det ena landet är bättre eller sämre när det kommer till kulturella värderingar som dessa? På något plan har vi svarat ja på den frågan när vi accepterade PISA som måttstock för den svenska skolans kvalitet. Hur kan vi då översätta den subjektiva bedömningen av kulturella värderingar till en objektiv poängskala som är så säker att vi med tillförlitlighet kan säga att ett skolsystem befinner sig i kris? Utan att någon riktigt verkar behöva förklara hur det går till så har vi kommit att lita på att det säkert stämmer. Jag tror det beror på resultatet. När en studie som egentligen är orimligt ogenomförbar visar på ett väntat och efterfrågat resultat så litar vi på att studien stämmer, fast att den är just orimligt ogenomförbar. Jämför med flygvärdinnan som en gång arbetade på ett flyg som upplevde tekniska problem och som själv gjorde kopplingen att det berodde på att den dagen hade ovanligt många passagerare sina mobiltelefoner framme. Ett väntat resultat som föranledde ett flera decennier lång förbud mot mobiltelefoner på flygresor. Först nu börjar man ifrågasätta underlaget bakom beslutet och som ett resultat släpper allt fler flygmyndigheter på sina rigida regler om elektronisk utrustning på flyg.

I efterhand spelar det mindre roll om du får klara dig utan mobilen en dryg kvart i början och slutet av varje flygning. Särskilt om du jämför med vilka katastrofala konsekvenser som dåligt underbyggda utbildningsreformer kan få för eleverna som just då finns i skolsystemet.

20140213-163039.jpg

Kommentera