Det talas mycket om det kompetenta barnet. Det är ett uttryck som kommer ur ett förhållningssätt där barn är bärare av en naturlig kompetens som framför allting annat behöver stöd och bekräftelse för att kunna att utvecklas. Jag gillar det sättet att tänka. Det passar med den sortens lärare som jag vill bli.
Men det jag egentligen vill med det här inlägget är att införa ett annat begrepp: det omnipotenta barnet. Bakgrunden är ett samtal med en kamrat som växte upp under allt annat än trygga hemförhållanden.
Omnipotent betyder allsmäktig i bemärkelsen makt som är outtömlig och gränslös. I vanliga fall brukar det vara en egenskap som religioner tillskriver sina gudar men jag menar att vi som lärare behöver ta samma ord och vrida lite på det för att sedan applicera det på våra elever. Inte för att vi ska behandla våra elever som gudar (vilket vi visserligen borde…) utan för att elever ofta har en tendens att se sig själva som omnipotenta. Fast på ett dåligt sätt.
Upp till kanske nio eller tio års ålder (egen erfarenhet – inte vetenskapligt bevisat) har barn en förmåga att ta på sig ansvaret för saker som de absolut inte är ansvarig för. Om föräldrarna bråkar så beror det antagligen på något som jag har gjort fel… Om det går så långt att en förälder behöver flytta så är det antagligen för att han eller hon inte står ut med att bo med mig… osv…
Konsekvensen av barns förmåga att se sig själva som omnipotenta blir således ett självdestruktivt beteende som i värsta fall utvecklas till permanent psykisk ohälsa. I bästa fall går det över av sig själv. Kanske är det krasst men det känns som att vi inte pratar om sånt här särskilt ofta.
Eller?
Kommentera