Ni vet hur man brukar beskriva lärande som byggandet av ett höghus? (”Först lägger man grunderna och med en stabil grund kan man gå vidare och i senare årskurser bygga vidare på sitt höghus”) Det är inte ovanligt att den metaforen kommer fram när man diskuterar specialpedagogik eftersom man vet att tidiga insatser ofta kan förebygga senare inlärningsproblem. (Att gymnasiets största program är det individuella programmet får mig att misstänka att det tänkandet inte riktigt har slagit igenom hos kommunpolitikerna ännu…)

Hur som helst har jag hittat en skön kille som ifrågasätter det sättet att se på kunskap. Charles Sanders Peirce var en grymt märklig amerikansk filosof som bland annat grundade pragmatismen. Han menade att problemet med bilden av kunskapande som ett husbygge är att det antar att kunskap är konstant. Det passade inte med hans idé om att kunskap kan vara sann här och nu men inte för alltid. För hur bygger man ett hus om andra våning efter ett par år inte längre håller?

En gång skrev han så här:

”Vetenskapen står inte på en stengrund av fakta. Den trampar omkring på en myr och kan bara säga: Denna mark ser ut att hålla för ögonblicket. Här stannar jag tills den ger vika.”

Jag kan bara känna att tvivlet växer sig starkare här…

En kommentar
  • Janne
    Posted on 2009-07-21 at 10:33

    Jodå, det ligger en del i det. Men är det inte förmågan att ta till sig kunskap och att förmedla den som är grunden? Så ser jag i alla fall på mitt uppdrag. Inte ens evolutionen är en total sanning, allt kan förändras om och när forskarna hittar nya svar på frågorna och nya frågor på svaren…
    Att kunna läsa t ex kommer kanske inte att förändras så mycket, men vad vi läser och i vilket medium/syfte också. Att kunna utantill är som bekant inget värt…

Kommentera