#15 – Den snurrande katten

Det är inte rörigt, men det är intensivt. Fullt fart liksom. Det är måndag förmiddag och vi har precis kört igång #Hackerveckan, uppstarten av ett tvåårigt EU-projekt om likabehandling, nätkultur och programmering. Målet är att det ska sluta i ett spel om likabehandling på nätet som mina elever har gjort. Just nu kör vi en vecka av schemabrytande aktiviteter, dels programmering i Scratch och dels likabehandlingsarbete med koppling till nätet, nätkultur och digitala förmågor (ibland kallat för MIK, media- och inforationskunnighet). För att få styr på den delen som handlar om programmering så har vi kopplat till oss Carl Heath från Interaktiva Institutet som driver Hackerklubben. Vi diskuterade inför det här projektet kring bästa formen. Ska det vara en grej efter skolan? Ska det vara bara för tjejer? Ska det göras i samband med fritidsklubben? Rätt snart landade vi i att göra det stort och obligatoriskt för alla. Kanske kommer vi senare fram att göra det antingen valbart eller åtminstone med valbara inriktningar men just nu vill vi engagera alla. Det känns som det bästa sättet att göra programmering och kod en relevant möjlighet för alla utan att hamna i besvärande situationer av negativa könsstereotyper å ena sidan eller välmenta men ändå negativa kvoteringar. Obligatoriskt och viktigt för alla, alltså.

Så mitt i det intensiva kaoset efter vår uppstartande hangout när eleverna i par ska hitta sin dator, registrera sig och komma igång så är det fullt jobb. Efter en timma eller så börjar det lugna ner sig och jag hinner märka att två elever som jag på förhand inte hade gissat skulle fastna för det här med programmering men som nu är helt inne i det. Jag står i andra ändan av klassrummet och observerar deras arbete. En av dem är tio år gammal och vi har känt varandra relativt ytligt sedan tre-fyra år tillbaka och sedan ett år eller så allt bättre. Under den tiden har jag aldrig sett hen som en särskilt känslomässig eller öppen person. ”Vissa är bara på det sättet” hade jag kunnat tänka till den här elevens försvar. Så hade jag i alla fall kunnat tänka förut. Men nu ligger de båda dubbelvikta av skratt över en katt som snurrar lite galet. Det är verkligen något av det enklaste man kan lyckas få till i Scratch men samtidigt finns det någonting där som väcker till liv. För första gången slår det mig att jag aldrig har sett den här eleven visa känslor förut. Inte på något sätt.

Nu är det här en vecka som till stor del kommer att grundas på kapitel ett i läroplanen, vilket kanske motiverar den något flummiga ansatsen men samtidigt tänker jag med en dåres envishet att det är stunder som dessa som lägger grunden för framgång även inom strikt superteoretiska områden också. Det går inte att ha ett litteratursamtal med någon som man inte fått grepp om. Det går inte att förstå eller uppmuntra någons analysförmåga eller förmåga att delta i och föra resonemang om man inte känner varandra. Det är så otroligt mycket lättare att utveckla någons strategier för huvudräkning om man kan ana vad som händer därinne när personen är tyst och blicken signalerar inre tankeverksamhet. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till på samma bana. Förutom att det ger praktisk förståelse för teoretisk kunskap så finns det en enorm kraft i programmering som stoff i skolan på det sättet att fler elever inbjuds att tänka annorlunda och känna annorlunda än de annars skulle göra i skolan. Det breddar förståelsen för vad skola är och kan vara och på kuppen gör det att fler känner sig välkomna att lära. Bra så.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.