Jag ryser till och vantrivs litegrann. Första gången det händer är när idrottsläraren utan att reflektera förklarar att killarna idag ska spela basket på ena halvan av planen och tjejerna samtidigt får spela nätboll. En kort stund senare förklarar samma idrottslärare att nätboll är ”i princip samma som basket men lite mindre spring och lite mera lugn. För att det ska passa tjejerna bättre.” Det är andra gången. Tredje gången jag ryser till är när de unga guiderna visar runt och stannar framför en inramad bild i korridoren. Det är en bild som visar vilka som är kaptener för de fyra olika husen på skolan. Alla fyra är tjejer vilket någon påtalar. ”Ja, alltså det är för att det ska vara någon som är en bra förebild.” Säger eleven som visar oss runt, som om det vore den självklaraste saken i världen.
Jag är i England för att prata om programmering som en väg till att arbeta med likabehandling och då särskilt i nätrelaterade frågor. I samband med det är vi inbjudna att besöka en partnerskola som är utvald för att ha kommit långt med likabehandling. Fast det visar sig att de inte har ett eget ord för likabehandling. Istället använder de jämställdhet. I imperfekt. De har en gång arbetat med jämställdhet. Då utvecklade de en lokal policy och sedan var det klart. Läraren jag pratar med berättar att det viktigaste för OFSTED, den brittiska skolinspektionen, är att det finns en policy och att den ligger på skolans hemsida. Först om ’det blir problem’ går de in och läser policyn. Jag frågar hur den utvecklas och de berättar att det finns en regional som man bara skräddarsyr lite för att den ska stämma på just den skolan. Frågan är om det är mycket mer än nämn och adress som ändras.
Sedan hinner jag smälta mina intryck och minns tillbaka till ett par av de mindre sköna lärarna som jag mötte på BETT i januari. De som varit på en skola och som sedan gottar sig i att såga utifrån en helsvensk horisont. Som skiter i att ta hänsyn till den kulturella skillnaden som i allra högsta grad finns i allt som rör synen på barn och unga. (Det här är landet där en förkrossande majoritet av de vuxna fortfarande accepterar våld som teknik för uppfostran.) man kan tycka vad man vill om det men det gör det inte mindre sant. De tänker så. De gör skola så.
För ett par år sedan, i slutet av min lärarutbildning, fick jag förmånen att träffa en äldre man som i sitt yrkesliv arbetat åt att skriva stora delar av FNs politik inom funktionshindrades rättigheter. Han visade filmer från rumänska barnhem i slutet på åttiotalet och höll ett brandtal om hur alla länd er måste, kan och kommer att gå framåt men att det är viktigt att man gör det i sin egen takt och i tur och ordning. Det går inte att hoppa fram i värde-evolutionen och bara göra som oss enbart för att det är rätt och civiliserat. Det finns viktiga Mellanöstern som man måste ta, menade han.
Jag har sedan dess funderat på om det är sant. Efter ett antal skolbesök i olika skolor i England börjar jag ana att det verkligen är så. Man kan stirra sig blind på den sanslöst dumma synen på saker som genus, enkla motivationstekniker och hierarki. Eller så väljer man att leta pyttelite längre och se de fantastiska lärmiljöerna, den supertydliga bedömningspraktiken och den massiva skaran elever som trots allt verkar trivas och som vågar säga vad de tycker och som vet att deras åsikter betyder något för deras lärare. När vi efter besöket dricker te på personalrummet pratar de om sina elever på samma vördnadsfulla och respektfullt hyllande sättet som vi gör hemma på Pittoreska skolan. När en lärare råkar räkna fel och dela upp elverna orättvist så rättar de själva till det, precis som mina elever skulle ha gjort. Likheterna fortsätter.
Visst hade man kunnat önska att skolan och lärarna siktade högre för sina elever och utmanade dem mer i skapandet av sina könsroller. Men så är ET också på en hel del svenska skolor…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera