Allra först: Jag vill vara tydlig med att det här inte är ett inlägg skrivet från toppen av en hög häst. Jag har själv varit i alla roller som jag alldeles strax kommer berätta om, och lär hamna där igen. Mitt enda budskap är att vi behöver hitta sätt att med varandra lyfta situationer som är jobbiga och dåliga för att klara av att axla det vuxenansvar vi är anställda för att göra.
Det är måndag lunch och jag sitter med tre av mina tioåringar hyfsat nära utgången. Jag tänker inte på placeringen utan på mitt lunchsällskap. I alla fall så är det fram tills dess att en specifik elev ska lämna matsalen och på vägen lämnar en trasa som använts för att torka bordet. På något sätt hamnar den på golvet. En kollega ser och springer ifatt för att hålla kvar eleven och tvinga denne att plocka upp trasan. Från min position ser jag mötet i hallen. Jag ser också hur eleven blir föst tillbaka till matsalen där en annan kollega bryter in i den fullt offentliga utskällningen. Eleven ser oförstående ut och signalerar med sitt kroppspråk försvar. Jag tappar tråden och kan inte fortsätta lyssna på mitt lunchsällskap, som inte märker något och fortsätter berätta något om nackellack på hemnycklar. Hela incidenten är över på ett par sekunder eftersom eleven viker sig och gör som de vuxna säger.
Efteråt, medan jag går över skolgården till personalrummet och min väntande kaffekopp, funderar jag över vad som precis hänt. Det här är en elev och en kollega som ofta ryker ihop och som jag ofta fått medla mellan. När man arbetar flera vuxna ihop så är det naturligt att det behöva medla ibland, eftersom vi har olika djupa undervisningsrelationer med olika elever. Men vad gör man när det alltid är samma elev som en kollega har problem med? Samtidigt är det här en elev som jag fått säga till många gånger på mina egna lektioner, trots att vi har en relativt bra relation. Vi har i kollegiet haft många möten för att diskutera oroliga elevgrupper där den här eleven har kommit upp. Ibland har det varit befogat och professionellt, men ibland har det också varit på ett sätt som fått mig att fundera kring hur vi möter en del elever i skolan. Jag har, precis som många andra lärare och skolor med jämna mellanrum, en ovana att lägga uppkomna problem lite för nära enskilda elever när det antagligen är fruktsammare och smartare att söka i miljön runt omkring. Finns det en gräns för hur mycket skäll en person kan ta emot? Är det acceptabelt att ha en skolgång där den mesta vuxenkontakten man möts av är tillsägelser? Vilka förutsättningar och strukturer behöver finnas i en skola för att bryta ett sådant mönster?
I en organisation med 300 000 vuxna och strax under två miljoner unga är alla dagar dåliga dagar för någon. Samtidigt finns det en väldig massa personer runt omkring som har bra dagar och idag råkar jag vara en av dem. Mitt i ett matsalskaos där minst en elev och två kollegor har dåliga dagar. En aspekt av det kollegiala som många vill få till i sina skolor är nog att utveckla strukturer som gör praktiskt likabehandlingsarbete till en kollegial fråga. I efterhand önskar jag att jag hade brutit in och tagit över tillrättavisningen innan den spårade ur. Det hade lyft oss som lag både ett och två snäpp. Imorgon är det jag som behöver samma hjälp. Det finns ingen konkurrens i det. Allt jag säger är att elevers upplevelse av skolan är nog lite för beroende av enskilda lärares humör, förhållningssätt och agerande. Det är naturligt men inte acceptabelt. Skolan är alldeles för viktig för att vi ska kunna ha elever som går hem med en känsla av att vara dålig på skola.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera