I somras tog jag en tur till en liten fiskeby (som enligt google maps ligger tre mil rakt ut i havet!) med knappt 200 invånare. Det är lördag eftermiddag i ett land som inte är mitt hem och i närbutiken har en betydande andel av byborna spontansamlats. I kaoset ser jag två syskon som verkar tjata på sina föräldrar om glass. (Ingen språkbarriär i världen kan maskera barn som tjatar på sina föräldrar!) Förr eller senare lyckas de så klart och en segerdans utbryter vid frysdisken. Precis intill står ölkylen och fyra unga killar. En av dem ger sig in i barnens segerdans och jag får en känsla av att alla känner alla i den här byn. Fast på ett bra sätt.
En kort stund senare är det över men jag hinner ändå räkna ut att min egen hemstad är tusentals gånger folkrikare – men ändå betydligt fattigare. Hur kommer det sig?
Jag börjar ana att människan inte är konstruerad för att leva i större sammanhang än den lilla fiskebyn som jag nu har lämnat. Så här i efterhand tänker jag likadant om skolan. Min först VFU-skola (praktikskola) var fem gånger så stor som den här byn. (Föreställ dig att som nybliven sexåring göra den verkligheten till din egen.)
När blev det ett pedagogiskt mål att bygga skolor så stora som möjligt? Är en skola med 1000 elever lika bra som fem skolor med tvåhundra elever var?
Kommentera