Den enskilt viktigaste faktorn för kvaliteten på lärandet är läraren. Det finns ingen viktigare faktor. I alla fall brukar det sägas så, och det är väl ingen vild gissning egentligen… På många sätt är det skönt att tänka på det sättet. Det blir ett sätt att få professionellt erkännande på en organisatorisk nivå. Det blir liksom värt att lägga ner det där lilla extra. Samtidigt insåg jag idag att det kan vara en läskig och rätt obekväm tanke.
På väg hem från jobbet delade jag bussen med en kollega som är relativt nyutbildad. Hen och jag började prata i allmänna termer om hur det känns i klassrummet och hur en kan göra för att lyckas. Mest kretsade samtalet runt hypoteser och teorier. efter ett tag konstaterade kollegan just det läskiga i att vara så där jäklig viktig som alla säger att vi är. Det var nog faktiskt första gången jag såg på det faktumet från den sidan. Jag blev tyst en sekund. När vi strax senare sa hejdå började jag fundera och kom fram till tre saker:
1. Borde nya lärare vara lika ansvariga som mer erfarna?
Jag tror inte på provåret som infördes med lärarlegitimationen. Inte ett dugg. Det är felkonstruerat och underfinansierat på ett sätt som bara statliga reformer kan vara. Med det sagt är jag inte säker på att det bästa sättet att ta sig in i ett lärarliv är att gå från 0 till 100. Läkarna har sin AT-tjänst och det är väl för att täcka upp för en sämre praktik under utbildningens gång, men kanske borde vi snegla på dem? Det känns inte riktigt rätt att nyexade lärare ska förväntas vara den där betydelsefulla läraren från dag ett eftersom de flesta lär kunna se att det tar ett tag att lära sig läraryrket. 8 år var det någons om nämnde under #skolchatt innan påsk. Kanske är det så. Efter fyra år känner jag mig fortfarande inte good enough inom alla viktiga områden, för att inte nämna alla mindre viktiga områden…..
2. Hur gör man betydelsen av lärare till en genombra sak?
Jag står inte riktigt ut med tanken på att den betydelsefulla läraren inte är en enbart positiv sak. Det kan inte vara ett lotteri, som någon skrev på twitter. Skolan är för viktig för det. Att vi är olika är en bra sak, men när olikheten blir en fråga om att vissa inte kan leverera sådant som varje elev har rätt till så blir det pannkaka. Hur löser vi det?
3. Skulle det vara möjligt att organisera skolan och lärarna så att samarbetet var så pass högt att en lärare med en dålig dag slapp smitta sina elever?
Jag gillar inte tanken på vissa lärare som bra och andra som dåliga. Den bilden är för onyanserad. Det handlar om att vara bra på olika saker och vid olika tidpunkter. På samma sätt som man i ett arbetslag påverkar och smittar varandra med bra eller dålig energi så lär det fungera likadant i ett klassrum. Det känns svårt att anta att lärare alltid ska vara på topp, eftersom vi ändå bara är människor. Frågan är om det finns något sätt att komma omkring faktumet att vi alla har dagar när vi inte är helt hundra. Hur skulle den lösningen kunna se ut?
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera