Häromdagen träffade jag en förälder som kom till skolan för att ta reda på vilka förhållningssätt vi har, främst kring hur vi ser på våra elever och deras perspektiv. Så här i text kan det framstå som en konfliktorienterad fråga men det var det inte. Den var nyfiken och ärlig. Jag fick tänka en stund innan jag kunde ge ett bra svar. Det betyder inte nödvändigtvis att vi saknar förhållningssätt. Mest tänker jag att det står för att vi är en skola utan ett mantra som är lätt att rapa upp. Det gör mig inte så mycket.
Däremot var det en tanke som jag bar med mig hem efter jobbet någonstans i huvudet. Den fanns med mig när jag senare på kvällen kom till Hackerklubben och avslutningen av den tioveckorskurs som jag varit med om på ett hörn. En superintressant upplevelse från dag ett som har präglat mig som lärare på flera sätt. Att komma dit med frågan om skolans seende och hörande i bakhuvudet gjorde det bara bättre. Här finns barn som på ett par veckor har gått från en grupp okunniga främlingar till hackerexperter med både relationer och samarbeten sinsemellan. Det är inte alla som är bästa polare, men det går att se hur de flesta har hittat någon som de funkar ihop med. Kanske är det den höga lärartätheten (3-4 handledare på 15-20 barn) som gör att det superintressanta klimatet av direkt vägledning genom lärande samtal uppstår så snabbt. Eller så är det för att vårt upplägg baseras på att vi finns nära och ställer många frågor. Så hade jag velat ha det i min vanliga undervisning. men det är så klart svårare när man är själv och de är uppemot 34. Det är svårare, men inte omöjligt. I den här miljö så råder ett inofficiellt klimat som gör det lättare att se och höra barnen på riktigt. Samma sak händer inte lika naturligt i mitt klassrum. Det är en insikt som jag gör på bussen på väg hemåt efter att vi sagt farväl. Det säger något om hur vi lärare förhåller oss till våra elever. Det är i stora drag en framtvingad kompromiss med hur vi skulle vilja se och höra våra elever.
Efter tio veckor vet jag nästan lika mycket om de flesta barnen på Hackerklubben som jag vet en del elever i mer avlägsna undervisningsgrupper. Det lägger grunden för vilka verktyg jag kan använda i min undervisning och hur jag kan använda dem.
Det är lite som att sitta på en avancerad borrmaskin men bara ha tillgång till slitna bits.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera