Är ett omedvetet rätt fortfarande rätt?

Då och då träffar jag lärare som är på väg att gå under. Nästan alltid är det på grund av arbetsbördan och nästan alltid är det lärare som egentligen tycker om sitt jobb men som inte hinner med alla omkringuppgifter.

Utan att veta säkert känns det som att det blir allt vanligare. Lärare som inte står ut alltså. Kanske beror det på ogenomtänkta krisåtgärder (som indragen personal eller vikarieförbud)? Kanske beror det på att vi har absurda krav på dokumentation? Av IUP:er, utvecklingssamtal, nationella prov, betyg, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen så verkar det i mina ögon som att vi ibland tänker lite för mycket på dokumentationen av det vi gör och lite för lite på det som vi faktiskt borde göra (d v s skapa förutsättningar för lärande). Därför blev jag fundersam när jag imorse fick ett mjel som informerade mig om Regeringens nya idé.

Nu ska Skolinspektionen rätta ”tiotusentals” nationella prov. Jag tror verkligen inte att det genomförs för att lärarna ska få tid att göra sitt riktiga jobb. Jag tror inte att det genomförs för att alla elever ska kunna lita på att proven rättas rättvist (även om det är den anledningen som anges). Det är en praktisk omöjlighet såvida inte Skolinspektionen har tänkt sätta en och samma tjänsteman på att rätta alla proven. Istället tror jag att central rättning av nationella prov genomförs för att det finns en politisk vilja att kunna visa enkla lösningar på komplexa problem. Det är så man vinner val.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det här är en bra idé eller inte. Å ena sidan tvekar jag på att den nationella rättningen kommer att göra skolan bättre men å andra sidan är det ganska skönt att lärarna faktiskt får en gnutta bättre förutsättningar att göra det han/hon är bra på: att undervisa.

Jag behöver fundera på den här ett tag… Vad tycker ni?