Torsdag. Sista rycket innan sommar. Vi passar på att blicka framåt mot ett läsår som på många sätt är svårare att förutse än någonsin förut. För elevernas del handlar det nog främst om den klassfria organisationen.
Delvis därför har vi en schemabrytande dag för att återintroducera eleverna för varandra. Mitt jobb är att leda en samarbetsövning där eleverna ihop ska ta sig från punkt A till punkt B med hjälp av några plattor utan att nudda mark.
Efter första gruppen slår det mig hur förvånad jag är över vilka det är som tar ett steg fram och leder laget till framgång. Av 75 elever är det här de eleverna som jag inte hade väntat skulle ta ledartröjan.
Efter andra gruppen noterar jag att det är de lydiga barnen som vågar släppa loss, för första gången i ett skolsammanhang.
Efter tredje gruppentänker jag att det är märkligt hur positioner som i klassrumssituationer är huggna i sten går att rubba på en konstgräsplan bara hundra meter från sagda klassrum.
Efter sista gruppen inser jag att det är vrålenkelt att skapa nya sociala sammanhang och grupperingar när klimatet i sig är öppet. Det är förbluffande hur naturliga dessa konstellationer känns.
Efter avklarat uppdrag dröjer jag mig kvar vid konstgräset. Planen är att de som vill ska få ägna i alla fall en del av den spontana rasten/håltimman här istället för på den superasfalterade skolgården. Som certifierad rastvakt/riskanalytiker så kan jag bjuda dem på den lekstunden. Så är min plan.
40 minuter senare ligger jag under en hög av barn och knyter upp megaknuten Allan som gör mina skor obrukbara. Samtidigt är mina glasögon på andra sidan planen och ovanpå allt är vi sena till matsalen. Ur öronen rina konstgräspluppar och i skägget växer en mindre trädgård. På vägen hit har jag klarat av typ hälften av det nödvändiga relationsarbetet som behövs för att hösten ska bli bra…
Kommentera