För att vara en stor vän av sociala medier så måste jag erkänna att det är rätt gött att slippa allt sånt då och då.
Under terminerna försöker jag under en del av de veckolånga loven även ta en paus från facebook och twitter som är de jag använder mest. Det brukar föregås av att jag går till mig själv ett par dagar innan lovet börjar för att känna efter om det är nödvändigt. Ibland blir svaret ja och ibland nej. Det, precis som allt annat i livet, beror på. Dessutom brukar jag också försöka ta ett längre uppehåll under sommaren, dels för att vila upp mig och dels för att jag är i en sådan situation att en portion av mina somrar spenderas på diverse skolor runt om i världen som allt som oftast är utrustade med internet-filtret Allan. Det är alltså inte möjligt att komma åt facebook och twitter. Rätt skönt när det är självvalt och under en begränsad period.
Dock händer det att man missar saker. Så klart. Som i år, när jag missade en explosiv debatt i facebook-gruppen ”en läsande klass” som började med en lärares som ”blir stressad över att se hur många det är som inte njuter av sin ledighet”. Det är ett inlägg som är välmenat och som går vidare i en uppmuntran att koppla av och ta det lugnt. Det är bra att komma ihåg. Men visst är det så att hur vi kopplar är precis lika varierat som sätten vi arbetar på? På samma sätt som att varje lärare når sina elever, förmedlar sitt kunnande och sin passion, skapar en lärmiljö och gör alltihop till riktigt bra lärande genom att gå till sig själv och göra på sitt sätt så måste väl avkopplingen funka så också?
Jag ska inte gå in mer på den diskussionen här, eftersom det mesta redan är sagt i kommenterarna till det inlägget. (Ett riktigt bra inlägg i samtalet kommer från Edward.) Istället vill jag dela en berättelse som är lite på samma ämne.
Varje sommar ägnar jag fyra veckor på att ta en knippe elvaåringar till någon avlägsen plats på Jorden där de får möjlighet att uppleva ett världsunikt kulturutbyte. Vissa år har det varit en sömnig förort till Malmö. Andra år har det varit en urfattig by en timma utanför São Paulo. I år blev det en perfekt villa-förort i Cleveland, Ohio där gräsmattorna är onaturligt gröna, varje vägkorsning har åtminstone tre amerikanska flaggor och där alla sorters föda dryper av kemikalier (inklusive kranvattnet). Fast att jag varje år kommer hem med de mest fantastiska berättelserna om platser jag besökt eller människor jag fått förmånen att möta så är det alltid samma sak som personer i min närhet frågar om. Och det här är särskilt vanligt bland lärare;
”Men, varför lägger du din semester på att jobba med barn? Borde du inte koppla av istället?”
Det är en fråga som är ställd i all välmening, även om den inte sällan blir både klumpig och oförskämd. Som om någon annan hade rätt att bestämma vad jag gör med min semester. Jag väljer att se den välmenande tanken och brukar ge något innehållslöst svar. Men samtidigt har den frågan blivit så vanlig och långdragen att den börjat krypa in under skinnet på mig. Jag har börjat göra den till min egen. Som ett resultat har jag börjat svara att ”Jo, jag borde nog lägga av med det där. Det var kul förut men nu börjar det bli en vana. Jag kan det där nu.” Folk runt omkring nickar ofta instämmande, särskilt de som ställt samma fråga i flera år nu.
Därför for jag till USA med tanken att det här är nog mitt sista uppdrag jag tar för CISVs räkning. Kanske att jag återkommer en dag längre fram i framtiden. Kanske att jag en dag är förälder till en elvaåring som vill. Kanske då.
En månad har gått sedan dess. En månad som bestått av mer än 450 arbetade timmar. Ingentingen under ett helt läsår som lärare kan jämföra med längden på de arbetsdagarna, det höga tempot eller för den delen utväxlingen det ger. Under den tiden har jag som grädden på moset hunnit tänka om. Det här kan inte vara sista gången. Det finns, utifrån mig själv och mina högst personliga behov för att kunna slappna av, absolut ingenting som pekar på att jag skulle vara med avkopplad, tillfredsställd eller utvilad av att byta en sådan här tillvaro mot sju veckors oplanerad tillvaro hemma i kärret där jag bor. Ingenting alls. För fast att det är många timmar, långa dagar och en väldig massa arbetsuppgifter som på sätt och vis liknar de jag under resten av året gör mot betalning så är det också fyra veckor utan en enda tanke på jobbet och skolan. När en förälder MMS:ar bilder på byggbarackerna som numera pryder skolgården så är det som att jag behöver ett par sekunder för att känna igen att det är min arbetsplats. Den nivån av avkoppling från et ständiga ekorrhjulet som är ett arbetsliv hade jag aldrig kunnat uppnå hemma.
Jag diskuterade detta med en av de många superintressanta personerna som jag fått förmånen att lära känna den här sommaren, 39-åriga Ró från Costa Rica. Han har nu gjort 25 sådana här projekt för CISV och möter liknande reaktioner från sin omgivning. Det här med att medmänniskor inte kopplar av verkar vara en universell oro som passerar landsgränser. Vad Ró lärde mig, och som är en av typ 700 saker jag tar med mig från den här upplevelsen tillbaka till mitt vardagsliv är ett par enkla men viktiga ord:
Att ägna en tid åt att odla sin nyfikenhet kan vara den största sortens avkoppling. Oavsett om det är genom att läsa en bok eller resa till andra sidan världen så ger det mycket kraft och energi att förbruka i ditt vardagsliv.
Det är viktiga saker som vi inte får misslyckas med. Att vi tar hand om varandra och vill varandra väl är bra. Samtidigt måste vi förstå att alla kopplar av på sitt sätt. Några behöver en hängmatta, andra behöver ett äventyr.
Kommentera