Det är måndag och magin av att börja skolan igen verkar ha börjat släppa lite. Det är fortfarande mycket nytt, men också mycket som är vardag.
Framåt tidig eftermiddag får jag nog av en elev som under dagen blivit allt mer upptrissad av sig själv på något vis.
Jag tar med eleven ut för att samtala enskilt. Vi hinner avverka gränsöverskridningen, möjliga bakomliggande faktorer och tänkbara lösningar innan jag landar i det mest uppenbara:
Hur vill du ha det i skolan egentligen? Är det här bra för dig?
Svaret jag får överträffar alla nivåer av självinsikt som jag hade väntat mig. Med råge.
En stund senare sitter ett par elever och arbetar i ett grupprum. Genom fönstret ser jag lugnet. Det blir en halvtimma som väger upp för övriga dagen.
På bussen mot eftermiddagens första möte hinner jag påminna mig själv om något rätt självklart:
Vissa söker felen i eleverna, andra söker runt omkring dem.
