En ny sorts lärarliv som ger skrivkramp

Sedan en tid tillbaka upplever jag en ny typ av lärarliv. Det här året är nytt på många sätt. I allt från fysisk miljö till organisation och till nygamla kollegor och elever. Allt det är bra och väntat. Men det finns en till nyhet som kanske präglar min tillvaro allra mest. En som existerar på det personliga tankeplanet: Jag kan inte längre skapa förutsättningar för bra lärande.

Utan att gå in på detaljer så finner jag mig själv vid ett tillstånd där jag för första gången i mitt yrkesliv längtar till helgen. Så har det varit inför varje helg det här läsåret. Jag har alltid haft mycket att göra på jobbet och det har jag sett som en del av tjusningen. Det är inte arbetsbelastningen som ändrats nu utan snarare själva tjusningen. Den har nog fått sig en törn. Då blir det svårt att inte fråga sig om det i slutändan är värt allt arbete.

Jag tror att alla lärare finner någon typ av tjusning i mötet med eleverna. Det är trots allt därför som vi valde det här yrket och de allra flesta av oss verkar ha kontakt med de känslorna fast att åren går. (för mig blir de bara starkare.) Allt det är fint och bra. Det är en fråga som är värd många många blogginlägg. Men det finns också en dimension av lärarlivets tjusningar som kommer ur den kontext vi skapar i. På ett sätt är lärare intellektuella konstnärer och det spelar stor roll vilka andra som finns i närheten och som kanske rent av är medskapare. Antingen jobbar vi i egen studio eller i ett kollektiv. Förhoppningsvis är det det sistnämnda. Då kan vi se de som på sitt eget sätt skapar sina mästerverk och då blir de en källa till inspiration och lärande även för oss.

Eller så arbetar vi i en bullrig miljö där andra mest är i vägen, fast att de stänger in sig i sin egen vrå och vägrar avslöja vad det är för hemligheter som sker därinne. Ibland behöver man göra så för att överleva. Men inte alltid. Det beror på vad man är för person egentligen. Jag funkar inte så. Snarare är jag en sån person som blir knäpp av folk som låser in sig. Då blir jag ensam och hela min skaparlust tynar bort till en grå paus-ton. En didaktisk testbild som kan vara nog så underhållande för unga sinnen men som faktiskt inte ger särskilt mycket lärande.

Jag började den här terminen med att i slutet av varje dag fråga mina elever vad de har lärt sig eller blivit bättre på den här dagen. Det är en intressant och viktigt fråga som ger mig mycket som lärare. Rätt snart blev jag tvungen att sluta fråga. Jag visste redan svaret. Tystnad och frågande blickar. Så behöver det få vara ibland. Chefen predikar om sänkta ribbor och en liten bit av mig dör inombords. Som om den här skiten skulle vara ett accepterat normaltillstånd. Jag kan inte gå med på det.