Idag blir det offentligt att jag har gått till final i Guldäpplet 2014 tillsammans med Karin Nygårds från Stockholm och Ulrika Jonson från Södertälje. För det är jag så klart väldigt lycklig. Läraryrket bär på många tillfällen där elever, föräldrar och nära kollegor gör en lycklig – samtidigt är det lite speciellt när man får ett sådant här erkännande.
För ett par veckor sedan skrev Karin Bråneback en text om Guldäpplet och känslan av att vara nominerad. (Sedan skrev hon en till text som hade lite med det att göra.) Båda två trycker på hur viktigt det är att vi lärare ser och bekräftar varandra i ett professionellt landskap som annars dras med kraftig, snålblåst – särskilt i media. Vill vi ha ett uppvärderat yrke, fler framtida kollegor och i förlängningen ett hållbart lärarliv så behöver statusen höjas. Då är priser som Guldäpplet ett verktyg i den kampen som är svårt att riktigt förstå värdet av. Det har spridning.
Allt det där låter vettigt. Men samtidigt har det också en personlig betydelse som kanske rent av är större. Alla vi hundratalet lärare som blivit nominerade i år vet hur det känns. Alla som varit nominerade förut vet också. Vi vet vilken kick det ger. Samma sak är det med att vara i final. Det finns en kraft som man inte ska underskatta. Jag ska vara helt ärlig; Den här hösten kunde ha börjat bättre. Vi behöver inte gå in på detaljer utan kan bara konstatera att det har varit rätt tuffa veckor sedan semestern. I den kontexten är det här en ovärderlig energiboost. Oavsett hur det går i slutet på oktober så har det gett mig en kick som jag behövde för att kunna vara den läraren jag vill vara. För den sakens skull vill jag från botten av mitt lärarhjärta tacka Datorn i Utbildningen.
Det är så himla gött att vara nominerad ihop med Karin Nygårds och Ulrika Jonson. Båda två har jag haft förmånen att följa ett tag och båda två är väl värda att vinna ett pris som detta. Det finns helt enkelt ingen dålig utgång av den här finalen. Karin har tagit en nationell ledarposition inom processen att hacka läroplanen. I andra länder är det breda överenskommelser mellan nationella skolpolitiker och massiva lobbyorganisationer som driver den kampen. I Sverige är det i princip Karin. Det säger något om vilken betydelse hon har för sin och alla andra skolor i Sverige. För bara några veckor sedan tog jag hjälp av Karin för att komma vidare i ett programmeringsprojekt som jag och mina kollegor driver ihop med våra elever. En kvarts Hangout med Karin gav mer utveckling än vad jag själv kunnat åstadkomma på en månad. På ett liknande sätt har Ulrika blivit en föregångare inom inkludering av alla elever med hjälp av digitala verktyg. Med skolans och samhällets digitalisering pågående i en rasande takt, överallt omkring oss är det livsviktigt att hålla fokuset på en minst lika spännande skolutveckling. Annars blir det bara samma gamla skola med nyare, coolare prylar. En nyckelkomponent där är att göra framtidens lärande tillgängligt för alla, oavsett var och ens specifika utgångspunkt. Det funkar inte att en del elever hamnar efter i att utveckla digitala förmågor. Förlusterna som både individen och samhället gör kommer att öka i takt med att att digitala kompetenser blir en allt större del av skolans allmänbildning. Inom det fältet är Ulrika Jonson en nationell profil som betytt mycket för Södertälje (inom ”Write to read”) och för andra specialpedagoger runt om i Sverige. Så sent som för en vecka sedan gav jag hennes blogg till min speciallärarkollega med uppmaningen att se och lära.
Avslutningsvis vill jag runda av den här texten med några tankar kopplade till det hundratal lärare som blivit nominerade till Guldäpplet i år:
Tänk vad galet mycket kompetens vi tillsammans besitter. Jag tvivlar på att det finns någon utmaning kopplad till skolutveckling som vi inte skulle kunna lösa ihop. Själv har jag många outforskade fläckar på min karta. Där har ni betydligt bättre koll än jag. Men tillsammans, då har vi en överblick i totalt världsklass. Den i särsklass största behållningen jag har av att finnas med i den kontext vi ibland kallar det utvidgade kollegiet är inte i närheten av priser, nomineringar och gyllene frukter. Tvärtom är det att få lära av andra som tagit sig tid att lära sig saker som jag ännu inte kan. Där hoppas jag att vi tillsammans kan fortsätta se, utmana och lyfta varandra inom våra respektiva områden.
Bill Nye, The Science Guy (USAs motsvarighet till Hjärkontoret-Beppe) sa i ett tal vid Boston University något otroligt smart som nästan gör sådana här tävlingar lite fåniga; ”Everyone you will ever meet knows something that you don’t.”
Kommentera