I slutet på förra veckan annonserade regeringen att man tillsatt en utredning för att se över hur skolan samarbetar med övriga smhällsorgan i arbetet med utsatta barn och ungdomar. Till kategorin ”utsatta barn och ungdomar” räknar man de som upplever fysisk- och psykiskt våld, sexuella övergrepp och barn med missbruk (jag förutsätter att man räknar in barn vars föräldrar lider av ett missbruk).
Även om jag av princip vänder mig mot att man lägger fler uppgifter och mer ansvar på lärarna (som redan idag har en i många fall ohållbar arbetssituation) så är det här något jag verkligen brinner för. Det är kusligt viktigt att man börjar se skolan som en spindel i det sociala nätverk som dessa barn och ungdomar lever med/i. Det beror på att:
- förskolan/skolan (ofta) är den samhällsinstitution som har en kontinuerlig relation till barnet.
- förskolan/skolan har möjlighet att arbete med elevens utveckling över en längre tid och ur ett holistiskt (sammanhållet) perspektiv.
- förskolan/skolan är den verksamhet vars personal har allra lättast att bygga upp och underhålla en förtroendefull relation till barnet i fråga.
- det ofta är förskolan/skolan som är den institution som först upptäcker och slår larm om missförhållanden av den art som regeringen här anger.
Jag ser med spänning fram emot den utredning som ska vara klar i juni 2010 och som ska föreslå förbättrade rutiner för hanteringen av dessa elevers utveckling. Rent spontant ser jag att det finns ett par enkla förändringar som skulle gagna dessa elever redan idag:
- Gör det obligatoriskt för alla lärare i grundskolans tidigare år (det som förut hette lågstadiet och mellanstadiet) att ha en viss del av sin tjänst på fritids. Försök har visat att detta leder till att lärarna får en bättre helhetsbild av eleverna och samtidigt vågar fler elever gå till sin lärare med personliga saker.
- Planera förskollärares och fritidspedagogers tjänster så att de får ett större huvudansvar för färre elever. Även om det är lockande att låta alla lärare ha ansvar för alla elever (eftersom det är lättare att spara in på personal då) så finns det en poäng i att begränsa ansvaret. En klasslärare kan ansvara för trettio elevers läs- och skrivutveckling med en förskollärare/fritidspedagog som ansvarar för elevens sociala utveckling borde inte behöva ha huvudansvaret för fler än max (!) tio elever.
- Förse skolor med kontaktpersoner på socialtjänsten. Studier visar att lärare som har en personlig kontaktperson på socialtjänsten har betydligt lättare att anmäla eventuella missförhållanden i en elevs tillvaro. Samtidigt kan socialsekreteraren få se vilken ovärderlig resurs läraren kan bli. Den kontakten skulle stärkas med att man minst en gång per termin träffades och diskuterade allmänna rutiner och gemensamma förhållningssätt.
Så tänker jag. Hur tänker ni?
Kommentera