Måndag eftermiddag och jag är på Grannskolan för veckans arbete med Matematiklyftet. Mitt i delningen av erfarenheter från den senaste veckans arbete upptäcker jag ett mönster. Vi är många som önskar att vi hann. ”Det här var riktigt spännande, jag önskar vi hade tid att…” och ”Nu när jag hör hur ni har gjort så skulle jag nästan vilja gå tillbaka och…”
Det är lätt att göra analysen att det är värt att ta sig tid att gå tillbaka och fördjupa. Men vad är det som gör att det blir så här? Var kommer den starka viljan att gå vidare?
Lektioner tar slut. Så är det ibland. Men måste aktiviteter göra det? Ibland undrar jag om matematiken av tradition har den simplaste undervisningsmoddelen. Stoffet är komplext, men inte alltid lektionsdesignen. Om det är så så är det rimligtvis ett hinder. För någonting.
Den senaste tiden har jag funderat på vilka uttrycksformer som matematikundervisningen både tillåter och bjuder in till. (Det är också en tanke som kommer från Matematiklyftet.) Vi dras åt att låta unga elever färdigställa ritningar och att äldre elever mest ska hålla sig till formella beräkningar med korrekta symboler. Allt det är bra, men borde vi inte kunna bättre? Läroplanens syfte med matematikundervisningen är storartad, och ofta väldigt olik det som händer i klassrummet. Ovanpå det säger vi att det är svårt och ineffektivt att undervisa om strategier och uttrycksformer.
Till viss del är det nog sant men det handlar nog också om att vi helt enkelt inte har rätt lektionsdesign för att kunna undervisa om sådana frågor
Kommentera