Julledighet och jag koncentrerar mig på att göra så lite som möjligt.
I bakgrunden står en TV med bronsmatchen i handbolls-EM. Allt som allt är det julfrid som intar sin plats. En efter en parkerar sig jobbtankar i mitt bakhuvud. Det är ett par mejl som behöver skickas för att några saker ska hinna landa rätt innan början på januari.

Efter att jag har skickat mina mejl och landslaget har säkrat sitt brons fångas mitt intresse av en intervju med Isabelle Gulldén. Frågorna hon får handlar om hur en lyckas sätta tjugosju på varandra följande straffar. Frågan i sig är rätt märklig, men svaret är intressant. Hon berättar om en tuff höst som fått henne att söka upp en idrottspsykolog för att komma till en plats där hon kan prestera på topp. Direkt hittar jag en koppling till mig själv och till skolan. (Nu passar det bra att ödmjukt inflika att Isabelle Gulldén är en av världens främsta inom sin profession och på det sättet gör jag inga anspråk på likheter.)

Efter en tuff höst är det lätt att känna igen mig. Det är inget individuellt och inget som varken jag eller mina genomsköna elever rår för. Det har bara varit tufft. Vilket har gjort det svårt att prestera på topp. Och liknelsen som finns att göra här är att likt en elitidrottare använder vi lärare oss själva som vårt främsta verktyg. Det ställer både fysiska och framförallt psykiska krav. För Gulldén är det självklart hur både sammanhanget hon verkar i (laget, tränarna, staben, etc) och den mentala vägledning hon fått har lett henne fram till ett mästerskap i världsklass. Hennes svar kommer nästan innan reportern ställt färdigt frågan.

Tänk om nyheterna skulle intervjua lärare som avslutar en termin med undervisning i världsklass. Vilka frågor skulle läraren få? Vilka svar skulle läraren lika tvärsäkert avge? På ett sätt är det fullt rimligt att tänka sig ett likadant svar. Åtminstone att prestationen är en delad insats tillsammans med lagmedlemmar, ledare och assistenter. Den mentala biten, det som gulldén får av en idrottspsykolog, är mindre trolig att en lärare skulle ha tillgång till. Självklart är det naturligt att handbollsförbundet investerar i sådant stöd för en av sina största talanger. Inget ont i det.

Visst känns det som om skolans huvudmän borde ta sina lärare på lika stort allvar? Inte för att vi kommer att leverera lektioner som följs av miljonpublik över hela Europa utan för att vi då skulle kunna leverera lärande som är relevant ner på varje enmanspublik. För varje elev.

Det är verkligen vad det är. Som allting annat går det över. För om det är en aspekt där den här liknelsen haltar så är det att i skolan är det aldrig riktigt över. Det kommer alltid fler chanser till medalj.

Det ska bli gött med ledighet. Det behövs. För att återhämta mig och för att på egen hand hitta tillbaka till den mentala zon där jag kan prestera bra igen. Så är det för väldigt många av Sveriges typ 300 000 lärare. På ett sätt är det en bra modell för att få lärare som orkar och håller i längden. Samtidigt ökar ohälsotalen bland lärare och då kan det vara intressant att se hur andra grupper under hög stress hanterar sin psyko-sociala arbetsmiljö. Kanske är elitidrotten en bra källa till inspiration då?