Skolan som fysisk byggnad och hur vi använder den

Den frågan ställer Malin Frykman på Twitter och taggar ett par personer. En av dem är jag, av någon anledning. Två sekunder efter att jag ser frågan vet jag mitt svar: tiden.

Det är kulmen av en tanke som grott under dagen. Jag och mina kollegor är på ett skolbesök vid Booker Hill Primary School som en del av ett flerårigt EU-projekt om Internet och likabehandling. Under dagen besöker vi alla verksamheter från förskola till år sex samt det unika samarbetet som de lokala skolorna har med den lokala division två klubben Wycombe Wanderers. Wycombe är inte på något sätt en lysande fotbollsklubb även om de ligger i toppen av sin liga. De vill inte ens flytta upp. Däremot är det på sätt och vis främst i Storbritannien när det kommer till socialt engagemang, med ett tiotal pedagoger anställda för att driva ett utbildningsprojekt som kompletterar de lokala skolorna och som riktar sig mot de som behöver särskild uppmärksamhet i en miljö som inte är så ”skolig”. En dag i veckan under sex veckor får en elevgrupp om typ 12 elever komma till utbildningsannexet jämte klubbens huvudarena. Varje gång är de där i tre timmar och får träna läs-, skriv- och räkneförmågor samtidigt som de får stöd i social utveckling. Allt som allt är det en bra utbildningsinsats. Den är brittisk, vilket kan vara skrämmande gör svenska lärarögon. Men det är väldigt ointressant. Vi måste se bortom den kulturella barriären. Då finns kvar en instans som på sex veckor ger behövande elever 18 timmars särskilt stöd. Själv har jag en lista på elever som jag skulle vilja träffa enskilt då och då. Det blir kanske tjugo minuter varannan vecka. Det behövs inget geni för att förstå hur lång tid det tar att jobba upp 18 timmars stöd med den takten.

Då tänker jag att vi behöver se över hur vi utmanar och möter elever som inte får det stöd de behöver. Egentligen behöver vi se över hur vi möter elever överhuvudtaget. Hade vi infört exakt samma program på vår skola hade eleverna sett det som ett straff. Här har vi elever som rusar ut till minibussen för att få åka hit. Med andra ord går det inte att flytta över projektet utan anpassning. Egentligen är det inte alls säkert att vi behöver något av den här typen.

Däremot är jag övertygad om att vi måste se över hur skolan hanterar tiden. Dels för att skapa möjligheter att på kort tid ge enormt mycket effektivt stöd och dels för att skapa en skola som klarar av dagens krav på lärande och utveckling. En del av det är att omförhandla gränsdragningen mellan lärande i skolan och lärande utanför skolan. Det handlar delvis om läxor. Det handlar också om att komma på varför elever som är framgångsrika på musiklektionerna i skolan fortsätter efter skoldagen på kulturskolan, när elever som är framgångsrika i andra ämnen inte har samma möjlighet. Vi behöver motsvarigheter till Kulturskolan i många fler sammanhang. DET är nog en svensk motsvarighet till den brittiska utbildningsinsats som jag idag har besökt. Antagligen behöver vi ställa andra krav på hur våra skolhus är fysiskt arrangerade om vi ska kunna erbjuda ett lärande som håller över en större del av dagen.

När det kommer till det strikt fysiska arrangemanget av skolan så funderar jag mycket på vart elever ska förvara sina skolgrejer. Den som löser den frågan har hittat nyckeln till bra skolmiljöer. Bänkar, hurtsar och skåp känns suboptimalt.