Skolan är väldigt lösningsinriktad.
Det är nog ett resultat av en kultur av snabba svängar, korta tidsperioder och ständiga krav på mätbart. Senast idag hade jag ett samtal med en kollega om en sak där vederbörande bedyrade det viktiga i att fokusera enbart på lösningar. I det här fallet var det i ett samtal om hur vi arbetar med elever om värdegrundsfrågor. Det är viktiga saker som kräver att det finns möjlighet att stanna upp och tänka efter. Ibland är det som att vi missar den eftertanken i vår iver att hitta lösningar. Det är inte någons fel, bara en kulturgrej.
Med det i å tanke är det rimligt att fråga sig hur bra vi är på att analysera var saker börjar. Vi kan i vårt arbete med elever se strukturer och omständigheter som ställer till det och vi kan med lite tur också se vart det först yttrar sig. Då kan vi lägga ett pussel och se varifrån det kommer. Men är det verkligen en framgångsrik strategi? Under dagen har jag funderat på om det finns saker som växer i det fördolda innan det bryter ut. Om det gör det så borde den effektiva strategin vara att arbeta förebyggande innan det ens bryter ut.
Jag ska försöka att vara lite konkret:
Häromdagen hittade jag en rapport från Folkhälsomyndigheten som beskriver Skolbarns hälsovanor i Sverige 2013/2014.
Där presenteras en hel del fakta som är ömsom oroväckande och ömsom glädjande. Två bitar statistik som kan passa in i det här inlägget är barn i trettonårsåldern, främst flickor, upplever allt mer stress. Sett över ett par år så är ökningen markant. Det tar inte särskilt lång tid att se att det är samma åldersgrupp som ungefär samtidigt var först i med att uppleva betyg i år 6.
En annan bit statistik: Var femte flicka i elvaårsåldern tycker att hon är för tjock.
Bild: Isak Skogstad, twitter
Även här är det lockande att anta att problemet ligger i hur det i dagens samhälle är att vara elva år gammal.
Då vill jag anföra en hypotes:
Kan det vara så att det här med att trettonåringar är allt mer stressade och att elvaåringar är allt mer negativa till sin egen kropp symptom på något som började mycket tidigare än så? Betyg i tidiga åldrar är antagligen ingen smart idé och då skiljer det nog inte så värst mycket på betyg i år 4 och betyg i år 6. Med det sagt så undrar jag om det inte hade kunnat gå att minska tonåringars självupplevda stress om de redan dagen de satte fot i sin första skola fick hjälp i att forma sin bild av skolan och skolprestationer. Idag har vi ett skolsystem som i mångt och mycket lämnar det upp till enskilda elever och deras föräldrar att själva utveckla ett förhållningssätt till detta med utbildning. Det är inte bra. Det leder till att barn till vissa föräldrar inte etablerar något förhållningssätt alls medan barn till andra föräldrar utvecklar ett förhållningssätt till skolan som logiskt sett borde ge kidsen magsår innan de tappat sin sista mjölktand. Här behövs ett utbildningssystem som styr upp saker och ting.
Samtidigt, för att gå tillbaka till det här med elvaåringarna som tror sig vara för tjocka. Det är uppskattningsvis 20 000 elvaåringar vi pratar om. Varifrån kommer deras negativa kroppsideal? Förhoppningsvis är det inte något deras lärare och förskollärare tutat i dem. Samtidigt måste vi fundera på vilken kultur vi är kuratorer av. När föds tanken som en dag leder till att ett barn tycker att hon är för tjockt? Det är en fråga som jag burit med mig under dagen och som jag lär bära med mig imorgon med.
Kommentera