Kan man säga att resonemang är för matematikämnet vad läsförståelse är för svenskämnet?
Det sägs ibland, framförallt sedan införandet av LGR 11, att alla lärare borde vara språklärare eftersom svenskämnet tangerar alla andra skolämnen. Det är en helt konkret analys som är simpel i sin skönhet. Ändå kan den lätt missförstås. För ett tag sedan ville mina svensklärarkollegor av den anledningen att alla lärare skulle ansvara för att bevaka och bedöma elevers läshastighet. Det är antagligen inte den delen av svenskämnet som tangerar alla andra ämnen. Ibland kan man höra att det med samma argument i ryggen inte är något problem att skolan i sin textbaserade tradition slår ut elever som inte har en perfekt läsförmåga. Det är inte heller rätt. Bara för att språket genomsyrar alla andra ämnen så betyder inte det att elever som har en haltande språkutveckling inte har rätt att nå sin fulla potential i andra sammanhang.
Den enda innebörden med påståendet att alla lärare är språklärare och att alla ämnen är språkämnen är denna: Läsförståelsen är situerad. Den är beroende på sammanhanget och det ämnesspecifika språkbruk som finns i just den kontexten. Därför behöver varje lärare ta sin del av ansvaret att vi utbildar elever som förstår vad de läser. Det är en hyfsat vedertagen förståelse, vilket är bra.
Här vill jag lägga till förmågan att resonera som en parallell spegelbild till funktionen som läsförståelsen har i skolan.
Genom många, kanske rent av alla, ämnen i läroplanen finns skrivningar kopplade till resonemang. Det är kanske inte självklart att resonemang är lika i alla ämnen och kontexter (på samma sätt som att läsförståelse inte behöver vara det) men det finns en poäng att se till de matematiska resonemangen. Det handlar då om argumentation baserad på observerade samband mellan olika fakta. Det kan vara ett resonemang som föras enskilt eller i samarbete med andra och alltid med syftet att komma fram till en slutsats. På det sättet är det i grund och botten fråga om att stärka elevernas tilltro till den egna tankeförmågan. Det är resan från ”Jag bara vet att det är så” till ”Det är så därför att…”
När elever utvecklar den aspekten av sin resonemangsförmåga så handlar det, precis som med läsförståelsen, om något mycket större än ett enskilt ämne – även om den har sin grund i matematiken. Om läsförståelsen är processen att lära elever förstå så är resonemangen processen att lära elever att tänka.
Ju mer jag tänker på det desto rimligare är det: Lärarkåren borde anamma den parallella devisen ”alla lärare är matematiklärare och därmed är alla ämnen matematikämnen” med utgångspunkt i att resonemangsförmågan är lika situerad som läsförståelsen. Ändå är det inte så. Vi kallar oss gärna alla för språklärare men många lärare skulle rygga tillbaka för att kalla sig matematiklärare. Desto viktigare då att vi gör upp med den här frågan. Här är ett par argument för varför det borde vara så:
1. Är inte resonemangen för alla?
Matematiken är av tradition enormt segregerande. Redan i sjuårsåldern ser vi elever som bestämmer sig för att matematik inte är för dem. Ofta är det med föräldraras och i viss utsträckning lärares goda minne. Då har de i runda slängar 10 år kvar av obligatorisk matematikundervisning. Vad gör det för deras utveckling till hela, fungerande människor? Säga vad man vill om matematikens utmaningar som ämne så är det fullkomligt livsviktigt att resonemangsförmågan inte går samma öde till mötes. Om förmågan att tänka strukturerat även det blir något som barn i tidig ålder tillåts ge upp med hänvisning till talang så kommer vi effektivt döma dessa elever till ett liv av intellektuellt utanförskap. Det är inte ansvarsfullt. På samma sätt som att alla elever har rätt att förstå världen så har varje elevs rätt att lära sig att utforska sina tankar. För de elever som tror sig vara oförmögna att bemästra matematiken är det särskilt viktigt att få utveckla sin resonemangsförmåga i andra ämnen och sammanhang. Det kan, med rätt vägledning, vara en smidigare väg in i matematiken.
2. Det farliga i att diffust säga ”Matematiken finns överallt”.
Vi säger gärna att matematik finns överallt. Det säger både matematiklärare och andra. Vi säger det hela tiden. För det är ju sant. På samma sätt som att text finns överallt så finns det tal överallt. Det här exemplet om fröpåsar bevisar om inte annat det. Det visar också att det inte alls är säkert att bara för att det i en kontext finns tal så finns det tillfällen att lära sig något om matematik. På samma sätt som att elever inte automatiskt lär sig allt de behöver veta om det svenska språket bara av att sitta i baksätet av sina föräldrars bil och titta på skyltar som susar förbi så är situationen densamma för matematiken. Alltså behöver vi ta ansvar för hur våra elever tar emot budskapet ”Matematik finns överallt”. Det kan lätt missförstås till att matematiska förmågor kan utvecklas passivt. Så är inte fallet. Resonemangen är ett gyllene tillfälle att konkretisera vad vi menar. Det är ett elevnära, varierat och framförallt otroligt engagerande exempel på hur matematiken finns överallt. Faktumet att vi kan tänka om allt som går att föreställa sig är lika självklar som outtalad.
Jag har inte tänkt helt klart runt det här men skulle verkligen uppskatta er input i det här.
Håller argumentet?
Kommentera