Slutet på dagen.
Slutet på ett utvecklingssamtal.
”Överlag tycker jag ändå att det verkar som att Barnet trivs i skolan”, säger föräldern.
”JA!” instämmer Barnet.
”Hen blir alltid sur om hen är sjuk och inte kan gå till skolan.”
Vi avslutar samtalet och går varsin väg. Jag ska strax packa ihop och köra till gymmet och sedan hem. Men först stannar jag upp ett tag och funderar. Det här med att trivas. Det är så himla enkelt att förbise.
Under hösten har vår skola gått igenom en större organisationsförändring och det har utlöst en inre process hos mig om vad som får mig att trivas eller inte trivas på skolan. Faktorer som förut legat fast är plötsligt flexibla och det har gjort att jag kunnat se mig om i den miljö där jag verkar. Det är stora frågor som är viktiga att ställa sig själv. Jag har kommit fram till att jag praktiskt taget inte kan verka som lärare om jag inte har ett antal faktorer på min sida. Jag skulle vantrivas så mycket att det inte vore värt att försöka. Är det likadant för elever?
Hur möter vi elever som inte trivs i skolan?
Ofta när jag pratar med eller lyssnar till lärare som diskuterar hårda faktorer som måluppfyllelse, PISA-resultat och liknande så finns en underton av förakt mot mjuka värden som trivsel och trygghet. Den är inte alltid där, men finns i fler samtal än vad som går att bortse ifrån. Även om jag inte delar deras åsikter så vill jag försöka respektera den. För att komma dit måste jag få klarhet i en del av deras argument:
Menar de att det finns någon skillnad i betydelsen av lärares trivsel på jobbet och elevers trivsel i skolan?
Annars kan jag inte få ihop det argumentet.
Kommentera