Ingen profession är sin egen ö. Vi har alla med varandra att göra på något sätt. Ett exempel: Läkare, lärare och psykologer har varsitt expertisområde men på olika sätt tangerar de ändå varandra.
Anledningen att jag tar upp detta är två av varandra oberoende ingångar från de senaste dagarna. Förutom att de kom från olika håll och handlade om olika saker så fanns det något mer: Ingången att mötas och samverka.
I helgen smygsläppte Läkarsällskapet att de snart kommer att släppa nya rekommendationer för fysisk aktivitet där den punkt de själva lyfter fram är att barn från sex års ålder borde röra på sig en timma varje dag (länk). Råden är diffust ställda till föräldrar, lärare och andra. De hoppas att rapporten ”inte bara ska påverka skolan, utan även samhället i stort”. Grunden är bra och syftet också. Antagligen är det inget fel med fysisk aktivitet. Men sättet det görs på. I artikeln anges inte mer än att de har ”dammsugit den moderna vetenskapliga litteraturen när det gäller barn, ungdomar och fysisk aktivitet”. Men vad är det för forskning? Inom vilka discipliner är den grundad? Det är lätt för andra expertiser att se till skolan som en myndighet för att genomföra andras idéer och ideal. Därför behöver skolan inte bara vila på vetenskaplig grund utan på utbildningsvetenskaplig grund. Det oroar mig att det i vårt samhälle är okej att ha så höga ambitioner för sin påverkan på skolan utan att man behöver redovisa sina källor.
Ett par dagar senare, på ett betydligt lokalare plan, fick jag en rapport av vår skolpsykolog i slutet på en handledning. Det var en vetenskaplig artikel om en modell som hen har gett mig och som är skriven av en amerikansk utvecklingspsykolog. På samma sätt som läkarsällskapet har hon ambitioner att förbättra skolan genom att implementera sin verksamhet och sin disciplins forskning. Skillnaden är att det görs i ett respektfullt möte där vi gemensamt utrönar hur modellen passar in i de befintliga strukturer och principer som finns på vår skola. Det är ett genuint möte.
Jag vill inte med detta påstå att psykologer är bättre än läkare på att samarbeta. Jag vill inte heller påstå att fysiska aktivitet på något sätt skulle vara oviktigt. (Tvärtom!) Det enda som slår mig är att det finns så många olika sätt att samverka om saker. Det är viktigt att lyfta. Annars är alla försök att sammanfoga olika expertiser i samhället dömda att misslyckas.
Kommentera