Eftermiddag och de sista momenten innan vi avslutar dagen.
Eleverna har begärt att vi ska återinföra ett stående inslag från vår förra organisation men som av någon anledning försvunnit när vi inför det här läsåret gjorde om det mesta. Vi ska ha: Utelek.
Schemlagd lek för att främja sociala relationer och fysisk aktivitet. Eleverna turas om att välja, presentera och leda leken. Gott så.
Den här dagen blir det sist på dagen vilket medför en del oanade konsekvenser. Bland annat fylls den tidigare tomma skolgården strax av yngre elever som kommer tillbaka från idrottshallen i andra ändan samhället. Så klart dröjer det inte länge innan deras förvåning över äldre elever som gömmer sig och gör kycklingläten byts mot en lust att vara med. Mina elever tvekar lite först, mest eftersom det förr inte brukade vara någon som ens frågade om de fick vara med under uteleken. Jag visar vägen och släpper in de första. Sedan tar mina elever över och släpper in en efter en.
Det blir spontana förklaringar av regler och strategier under lekens gång, vilket ändå funkar förvånansvärt bra. Inga missuppfattningar eller kommunikationssvårigheter som leder till konflikter. Tvärtom visar det sig att när de yngre eleverna hoppar in så höjer de nivån inom just de områden jag vill att mina elever tränar under dessa pass: samarbete, kommunikation och empati.
Senare samma eftermiddag slås jag av en tanke som jag sedan bär med mig: Med den organisation vi håller på att införa så innebär det att dessa småkottar en dag ska bli mina mentorselever. Jag tror inte de förstått det. Jag är ganska säker på att de inte tänkt så långt. Det hade inte jag heller gjort. Förrän nu.
Kanske finns det ett värde i att redan nu gro fröna till vad som om några år kanske blir vår undervisningsrelation?
Kommentera