#22 – Snowpiercer

Påsklov vilket innebär tid för rekreation och vila. En del av den tiden brukar jag spendera med att djupdyka i Netflix i jakten på filmer jag aldrig sett, hört talas om eller för den delen skulle ha sett annars. Ofta blir det mycket skit men ibland hittar jag något som fastnar. Ett sådant exempel är filmen Snowpiercer från 2013.

Konceptet är rätt enkelt: Global uppvärmning bemöts med massiva utsläpp av något kemikalie i atmosfären. Först ser det ut att fungera men sedan blir hela jorden frusen och allt liv utplånas. I alla fall nästan allt liv. Det finns ett tåg med människor ombord som i nära två decennier har cirkulerat Jorden. Det är ett slutet ekosystem som klarar av att hålla ca 1000 personer med allt som kan tänkas behövas. Av någon oförklarlig anledning har tågets skapare, Wilford, infört ett brutalt klass-system där de som bor i de bakre vagnarna lever i en total misär. Smutsigt, mörkt, eländigt och ständigt matade med proteinkakor som enda föda. Det ser ut som block av motorolja eller något sånt. Man kan utan att överdriva beskriva det som en dystopisk framtidsskildring.

Här, se trailern så fattar du vad jag menar:

Filmen går ut på att ett motstånd startar och en resa genom tågets samtliga vagnar inleds. Det finns växthusvagnar, akvarievagnar och alla andra tänkbara inrättningar. Så också en skola. Där någonstans fastnar mitt intresse. Om en filmskapare ska beskriva en totalitär dystopi som ändå inte är i en så avlägsen framtid: Hur skulle skolan se ut?

Det som slår mig är att det i många drag är en kopia av dagens skola, men med vissa karaktäristiska drag förstärkta. Tänk en skola i ett land där barnen har skoluniform och drillas att lyda de vuxna. Tänk dig en skola där artighet på befallning är vardag. Det är situationer där läraren retoriskt frågar ”Vad säger vi till gäster?” och barnen i talkörer svarar noggrant intränade fraser. Det är en social yta som polerats i timmar.

Det är en miljö där lek är förekommande, men mest som distraktion. Symboliskt bär alla barnen i början av scenen färgglada djurmasker. Jag ser en koppling till en miljö där personlighet och barns riktiga tankar inte ryms.

Det är en lärmiljö där överklassens (i det här fallet, de som bor i de främre vagnarna i tåget) dolda värderingar speglas fast utan den sociala överenskommelsen att vissa saker är sanna men uttalas aldrig. Det visar sig när ett barn utbrister: ”Jag har hört att de där bak är lata och lever hela dagen i sin egen skit.” De vuxna gör inget för att säga emot eller för att vända hennes åsikter. Istället ägnas all energi åt att mörka den plötsligt blottade sanningen.

Det är en skola där korta videoklipp kompleterar undervisningen vars syfte är att indoktrinera barnen genom en selektiv historieskrivning. ”Wilford!” Ropar barnen när de får höra historien om tågets skapare och hans företag. Det är en hjältesaga av nästan religiösa proportioner.  Det är en kort scen men det verkar inte vara första gången de hör den berättelsen. Varenda unge i rummet kan vartenda ord redan i förväg.  Hur läraren porträtterar och beskriver konflikter av åsikter är också intressant. Hon gör grimaser och förställer rösten för att visa upp de elaka skeptikerna som inte trodde på Wilfords projekt. Samma barn som tidigare blottat synen på de lägre stående kommer tillbaka i en ny sägning: ”Gamla tidens människor var dumskallar som blev förvandlade till isglassar!” Läraren anmärker ”På sätt och vis!” och fortsätter berättelsen.

Sedan fortsätter lektionen i ett radband av larviga ramsor och rörelser och sånger för att indoktrinera kidsen i det slutna samhällets värderingar.

Utan att avslöja slutet på filmen som jag på något plan kan tycka är sevärd så är det intressant att dra paralleller till vårt samhälle. Vi bor inte i ett slutet ekosystem ombord ett ständigt ångande tåg. Men innebär det att vårt skolsystem helt saknar möjliga paralleller? Knappast. Särskilt inte om man också lägger till hur den svenska skolan såg ut förut. Går man tillbaka till 60-talets båda läroplaner och den hårda styrningen kring vilket stoff varje årskurs skulle innehålla så är det inte så mycket bättre än en skola som enbart kretsar kring en ensam hjälte och hans bravader. Avsaknaden av professionellt friutrymme för lärarna är densamma. Det skeva fokuset på likvärdighet i detaljfrågor istället för den betydligt viktigare likvärdigheterna på metanivå är också samma. Dessutom är tanken på att bevara status quo genom en rak överföring av samhällets värdegrund också förekommande i båda fallen.

Det får mig att tänka: Vad får skolans värdegrund så som den är beskriven i LGR11 för konsekvenser? 
Hade det varit möjligt att utforma den på ett annat sätt?

Nu ska vi nog vara nöjda att de delarna som beskriver värdegrunden inte är lika detaljerade som exempelvis det centrala innehållet i kursplanerna. Det hade nog varit katastrof. Det är visserligen katastrofalt att den målstyrda skolan än en gång ska vara styrd i sitt HUR inom enstaka ämnen, men om värdegrunden varit lika hårt styrd så hade vi haft betydligt större problem. Det är jag säker på.

Trots det kan jag inte sluta tänka på vad vi indoktrinerar våra elever? Vilka värderingar förväntar vi oss att de bara ska acceptera? Utan minsta tvivel? Hade en annan väg varit möjlig? (OBS! Det är inte en retorisk fråga utan en genuin frågeställning.)

Är det larvigt att tänka sig en läroplan där värdegrundsavsnittet var en del ”Här är saker du måste veta” och en del ”Var en aktiv medskapare av din generations värdegrund”?