Igår kväll var jag på en middag arrangerad av Lärarförbundets ordförande i samband med SETT-dagarna. En mycket trevlig kväll med skolfolk från hela världen. En av dem jag fick tillfälle att prata med, Laura Allen – grundare av Vemny och RoboFun, presenterade mig för en problemlösningsmodell som används främst av yrkespersoner i hög-kollaborativa branscher. Det kallas Rapid Prototyping och går ut på att testa alla möjliga metoder lite grann innan man som team väljer vilken metod som verkar vara bäst och kör på den. Ungefär här fastnade jag för undervisningspotentialen i det Laura satt och berättade om. Så hon bad en av sina medarbetare i New York att skicka över en noggrannare beskrivning, medan vi satt och åt.
Redan nästa dag var jag tillbaka i mitt klassrum. Vardagen var där. Fast ändå inte. Direkt från tåget, med för lite sömn på kontot och med all min packningi famnen så slog det mig: Jag har nästan inte planerat dagens lektioner. Herregud! Fullt upptagen av SETT-föreläsningar är det som om jag glömt bort att det finns ett liv efter SETT.
Snabb kollegial planering och vips har vi en plan. Eftersom det här är första, och förmodligen sista gången som jag kommer till jobbet med tio tusen kronor i kontanter så blir dagen matematiklektion på temat: Vad väger 10 000 kronor om varje tiokrona väger 6,6 gram? Från början är det mest en rolig grej som kopplar till det fokus på problemlösning som vi etablerat genom Matematiklyftet. En stund senare klarnar det för mig: Det här är ett tillfälle att testa den där modellen som den där amerikanskan pratade om på middagen igår.
Sagt och gjort!
1. Alla får varsin hög med post-its där de skriver upp alla möjliga tänkbara lösningar på problemet.
För att inte slösa på kommunala resurser så förenklade jag modellen lite och lät eleverna skriva på ett papper. Sak samma, kanske. Jag bad dem ägna ett par minuter åt att i tystnad gå till sig själv och komma på så många olika sätt som möjligt att lösa problemet.
2. Sätt upp dem på en vägg, huller om buller.
Jag använde vår Whiteboard. När Laura presenterade modellen så tänkte jag ”Aha, det här passar nog bäst vid undervisning av rika problem”. Problem där lösningarna är många. Här visar det sig att eleverna kan lista typ sju olika lösningar. Inte så många som jag hade hoppats på. Det blir till att utmana mig själv att hitta rikare problem, vilket inte borde vara så svårt.
3. En sorterar alla lösningar efter vilka som verkar hänga ihop
Jag presenterade steget och kom halvvägs igenom en mening på att det här kanske är lite svårt för mina elvaåringar när det är första gången. Så jag bad mina två kollegor i rummet att ta den rollen. Samtidigt bad jag eleverna observera eftersom de nästa gång kommer få ta den här rollen, om de vill. Det blev att vi landade i 5 möjliga lösningar.
4. I par / grupper testa varsin metod
Jag uppfattar det som att det här steget är anpassat för mindre team. Då kan vi vara två-tre per möjlig lösning. Här bad jag eleverna att helt enkelt välja en och att jobba själva eller i mindre grupper. Det ledde till att flera testade samma, vilket egentligen inte är något problem. För att hålla tankegångarna rena och oförstörda så var jag noga med att de bara fick testa en metod. Sedan fick de invänta resten av gruppen. För att inte skapa för mycket dö-tid så begränsade jag elevernas tid till tio minuter. Alldeles lagom skulle det visa sig.
5. Utvärdering av metoderna
En efter en gick vi igenom de möjliga metoderna. För att öppna upp samtalet lät jag eleverna redovisa med sina fingrar hur bra det gått för dem. Mellan 0 och 5 fingrar, där 0 är ”svårt” och 5 är ”lätt som en plätt”. Jag gjorde tydligt att det inte är ett uttryck för den egna matematiska förmågan utan snarare hur bra just den metoden är för just det här problemet. Metod för metod fick de rösta. Det visade sig att en metod verkade sämre än de andra. ”Men det är bara självrapporterad framgång, vilket inte håller för att bedöma en metod”, förklarade jag. Eleverna nickade instämmande. Därför lät jag en elev från varje metod presentera sitt arbete och sitt resultat. Jag simultan-antecknar på tavlan och är noggrann att återge exakt de ord som eleverna använder. Särskilt när det kommer till resultatet.
Division – 151,51
Väga mynten – 6,6 kg
Multiplikation, miniräknare – 6 600
Huvudräkning – 66 000
Uppställning – 6 600 = 6,6 kg
Snart står det klart att den gruppen som själva angett rätt dåliga resultat också har ett avvikande svar. Vi kommer överens om att det inte är rimligt att pengarna, som de fått se och känna på, kan väga varken 151 gram eller 151 kilogram. Därefter konstaterar vi att de övriga svaren är rätt lika varandra. Någon ser inte skillnaden. Så jag visar dem sambandet mellan 6 600 gram och 6,6 kilogram. De förstår. När jag frågar dem om hur en kan komma fram till svaret 66 000 så är alla överens om att metodvalet är korrekt men att det är lätt att göra enkla fel. Någon konstaterar att det är lätt att missa enheterna men att de som vägt mynten inte har gjort det. Den gruppen anger å sin sida att det är lite svårt att veta hur en ska gå tillväga för att väga. Särskilt eftersom vågen de använt maximalt klarar av 5 kilogram. Därför vägde de hälften av mynten och multiplicerade vikten med två.
Allt som allt kan vi konstatera att division inte duger till det här problemet och att huvudräkning funkar men är riskabelt. Dock kan multiplikationsberäkningar via miniräknare eller uppställning fungera som bra alternativ.
Det är lätt att gå upp i nyhetens behag, och det var den känslan jag bar med mig från dagens lektion. Med det sagt så tror jag verkligen att Rapid Prototyping är en metod som är användbar i skolan. Särskilt när vi i matematiken vill undervisa våra elever om förmågan att välja och använda lämpliga matematiska metoder.
Kommentera