Häromdagen hade jag ett samtal med en fritidspedagog som jag på många sätt ser upp till. Hen påstod att den som behöver ta till disciplinära verktyg saknar pedagogiska motsvarigheter. (Det är inte en ordagrann återgivelse, men något i den vägen.) Jag förstår budskapet och delar nog den grundtanken. Med en god pedagogik kan säkert många konflikter mellan lärare och elever undvikas.
Med det sagt så undrar jag verkligen om det behöver vara motsättningar. Ser man till tragiska extremer som denna så är det en diskussion. Ser man till något vardagligare, det arbete lärare för för att etablera och bibehålla ett gott studieklimat, så inkluderar det nog både pedagogiska och disciplinära verktyg. Problemet är att vi har en gammal syn på vad det rent konkret är. Det finns säkert situationer när elever behöver släpas ut. Men det är inte de vi behöver fokusera på. Istället tror jag att fokus bör ligga på att leda och lotsa elever till att utveckla en studieteknik baserad på dels en god kännedom kring vad som funkar för dem och dels kring omvärldens allt högre krav på den arbetsföra befolkningen. Ser vi till vuxna idag så förväntas vi kunna ta stort eget ansvar, fungera bra i flexibla grupp, leda avancerade processer, hålla många bollar igång vid samma tillfälle, utveckla oss själva och samtidigt inte brinna upp på vägen. Dra en linje från den målbilden till skolan. Hur förbereder vi elever för att fungera i ett sådant yrkesliv? Utifrån den frågeställningen tänker jag att vi behöver tvinga varje elev att göra en resa mot att hitta en reflektion kring sitt lärande och vilka villkor det kräver. För att komma dit behövs alla verktyg vi kan hitta.
Jag är inte helt färdig med den tanken men har inte kunnat släppa den på ett par dagar. Förhoppningsvis är den här texten ett sätt att formulera den så att vi tillsammans kan gå vidare. Kanske blir det en dag något klokt.
Kommentera