#39 – Den visionslösa skolan 

Det är onsdag kväll och jag är på nätverksträff med lin. De har bjudit in Philip Avery, en engelsk skolprofil med titeln ’Director of Learning and Strategy’ vid en skola som typ motsvarar mellanstadiet och högstadiet. Vi möts över en middag på en restaurang i Göteborg.

Ett av intrycken han delar stämmer väl överens med en tankeprocess som har puttrat hos mig den senaste veckan eller så (Edward Jensinger, Karin Berg, Skolsverige, Per Kornhall på twitter). Han förundras över den visionslösa skolan vi verkar ha i Sverige. Det är lika udda för honom att vi saknar en nationell vision som att vi inte har drivor med skolledare som i tomrummet utvecklar sina egna. Det är nog en kulturell grej, tänker jag när jag hör Maria Abrahamsson ge sina tankar om saken . Det beror nog på att engelska skolor har kommit mycket längre i allmänhet vad gäller den här dimensionen av skolutveckling. Grovt förenklat kan varenda lärare återge, reflektera kring och jämföra sin utveckling mot den egna skolans vision. Där har vi fortfarande en bit att gå, vilket är okej. Så länge som vi vet om det och påminner oss om att då och då ta steg i den riktningen.

Och här ska man stanna upp och fråga sig vad som gills som en vision. Att plocka några värdeord om trevlighet, trygghet och lärorikhet är inte en vision. Det är för diffust. På samma sätt är ’Vi ska bli Sveriges bästa skola’ inte heller en vision. Ingen lärare får tillräckligt med hjälp av den meningen för att kring reflektera kring sin praktik och dess utveckling. Inte heller kan lösryckta meningar ur läroplanen eller skollagen gillas. Det blir för brett även då, eftersom alla skolor måste jobba så. Ett svenskt föredöme vad gäller visioner är lärarägda Frida-skolorna som har visionen ’Vi utbildar tågluffare och inte charterresenärer’. Det går att förhålla sig till. Det säger något om skolans unika egenart och går att bryta ner till varje lärares klassrum såväl som till varje dimension av skolans konkreta systematiska utvecklingsarbete. Det är en vision som handlar om att fostra elever som tar sig fram själva och som vet hur man gör, istället för att servera lättsmält kunskap enligt devisen ’All Inclusive’.

Visionen är viktig, om inte annat för att det är fundamentet till att jobba med sina kollegor. Om alla spretar åt olika håll så blir det bara fel. Det behövs ett gemensamt projekt. En lite obekväm dimension av det är att det också behövs en vision för att rekrytera rätt lärare till sin verksamhet. De som inte delar skolans vision har inte där att göra. Det kan låta hårt men det är faktiskt det schystaste, både för skolans utveckling och för den potentiella medarbetaren.

Samtidigt behöver visionen kompletteras med en hel struktur för utveckling. Annars får den ingen effekt.
Här kommer den onämnda brittiska utvecklingskillen Philip Averys skola Bohunt väl till pass som exempel:

Utifrån visionen på skolan så har lärarna gemensamt fått föreslå vad som måste finnas i varje klassrum. Vad som inte är förhandlingsbart. Sedan har ledningen jobbat med att minimera den listan till en konkret och rätt noggrant återhållen lista. Lite Bedömning för Lärande, en viss individualisering för varje elev, etc. Det är lägstanivån som ALLA bara MÅSTE följa. Allt mellan det och visionen är innovation.

I innovationsprocessen är skolans lärare indelade i ämnesövergripande och åldersövergripande utvecklingsteam som kollar på en viss fråga var. Det kan vara exempelvis: ’Hur kan vi få elever att behålla din uthållighet när lärandet blir svårt?’ eller något i den stilen. De läser forskning, testar och utvecklar och har sedan till uppgift att fortbilda kollegor. Alla har det ansvaret. Inte bara några.

Allting som hämtad från andra länders skolsystem behöver köras genom ett kulturellt filter innan det riktigt kan måttas mot den svenska skolan. Men frågan är om vi ens kan komma så långt. När jag blir skeptisk så undrar jag om inte den svenska lärarrollens inbyggda idé om autonomi står i vägen för skolans vision.

”Ingen ska komma här och säga till mig!” skulle en del ryta och sedan hävda översitteri. Som om tanken på en skolledning som fastslog en gemensam lägstanivå mobbade sina medarbetare. Skulle vi tolerera att en skolledning lägger fast en riktig vision? Att de utifrån den anger en lägstanivå som alla MÅSTE följa? Tror inte det. Jag vill tro, men kan inte riktigt med det.

Ibland pratar man om professionellt friutrymme. Det är ett viktigt perspektiv. Samtidigt behöver vi i egenskap av professionell yrkeskår också se vår roll i nätverket. Vår del av kedjan. Vår position på planen. På det sättet behövs en motpol. Något i stil med professionell följsamhet. (Det är inte ett helt bra begrepp men kan förklara motsatsförhållande till det professionella friutrymmet.) För ingen vision kan bäras av en lärare. Det behöver göras tillsammans. Då är det inte helt problemfritt att ha lärare som tror sig vara professionella genom att gå sin egen väg.

Det finns mycket att säga om den svenska skolans avsaknad av visioner. En del har jag skrivit ihop här, mest för att jag vill komma ihåg det imorgon. En del till kommer den här veckans avsnitt av Skolsverige att behandla. Mer om det när avsnittet släpps på lördag morgon.