I tre år har vi tjenixat i korridorer och på skolgården. Eftersom vi varit klassrumsgrannar. Med olika arbetslag emellan oss så har jag aldrig behövt sätta mig in i skolans formella förståelse om hens lärande och utveckling. Istället har jag kunnat formulera en egen. Jag har sett hen växa, gå igenom olika perioder, utveckla en egen stil, bemästra en hobby och mycket mer. Det ger mig en förförståelse. Nu ska den synkas med de formella kunskaperna. Resultat från prov, utvärderingar och kartläggningar. Anteckningar från tidigare utvecklingssamtal. Skriftliga omdömen gjorda av ett par olika kollegor som mött eleven i mer eller mindre långvariga formella sammanhang. Fram träder en annan bild.
Först vill jag tänka att det är beskrivningar som inte sammanfattar vem hem egentligen är som människa. Men med tiden förstår jag att det är fel. Det här är visst en beskrivning av vem hen är som person. Som elev. Och det är faktiskt en del av att vara en person. Det är två kartor som när de läggs ovanpå varandra ger möjlighet att dra intressanta slutsatser. Men det kräver en förmåga att se på två sätt samtidigt. En förmåga som tar tid att utveckla.
Därför var en av de sista sakerna jag gjorde innan semestern att ta med hem två tjocka pärmar med information om mina blivande elever. De utgör grunden i den formella förförståelsen jag ärver från deras tidigare lärare. En del kollegor skakade på huvudet när de såg mig gå hem med dem. ”Det är inte bra att ta med sig jobbet hem under ferien.” ”Det gör ingen lycklig utom Chefen.” Så är det säkert. Min chef blir nog nöjd. Det är också en nödvändighet för att kunna bearbeta den process som jag går igenom inför ett nytt läsår med nya elever. Jag samlar minnen och erfarenheter från den informella relationen vi utvecklar på skolgården, i matsalen och i korridorerna. Jag vet att jag någonstans i bakhuvudet kommer gå igenom den processen med var och en av de drygt trettio eleverna som till hösten blir mina. När jag är tillbaka i augusti så kommer jag ha en föraning om vilka de är och vad de kommer behöva. För att den bilden ska bli bra behöver jag i stunden kunna komplettera med den formella förförståelsen också.
Som en sommarnatt när Sverige är ögonblick ifrån ett EM-guld. Samtidigt som första halvlek är över plingar telefonen till med en kontaktförfrågan på Instagram. Det är eleven som i tre år varit min klassrumsgranne. Hen vill bli nätvän. Jag följer min princip om att lägga till de elever som ber om det och ber om att få dölja tillbaka. Lagom till mitten av andra halvlek blir min motfråga bekräftad och snart börjar liksen ramla in. Jag märker att hen går igenom min katalog av bilder. Likt en dans av sociala koder så gör jag detsamma. Ett tiotal bilder med allt från skolgårdabilder, naturbilder tagna i fascination och en rad selfies. Jag gillar på. Tillsammans skapar vi en annan förståelse av varandra. En rikare informell förståelse. Det är vardag för oss båda. Tills jag upptäcker en rad elaka kommentarer skrivna av en annan elev på skolan. Jag stannar upp och skärmdumpar för att ha en dokumentation utifall att det behöver lyftas i kontakt med elever, föräldrar och kollegor. Samtidigt försöker jag förstå. Är det en hård men accepterad ton mellan dem eller är det fråga om något mer. Något kränkande. Till sist bestämmer jag mig för att skicka en privatbild föreställande ett collage av de tveksamma kommentarerna till Klassrumsgrannen. Till bilden uttrycker jag min oro och ber eleven förklara sammanhanget. ”Är det taskiga kommentarer eller ett sätt de pratar som vänner?”
Innan den numera legendariska straffdramatiken är avgjord har vi inlett ett samtal som delvis handlar om viktigheter (nätspråk, kompiskretsar, missförstånd) och delvis om oviktiga roligheter (fotboll, spel och sommarplaner). Samtalet fortsätter nästa dag. På väg till en flygplats för en resa till ett bröllop på andra sidan Jorden plingar mobilen till igen. Hen vill fortsätta berätta. Jag lyssnar och förstår än mer. Det är en kunskap som landar någonstans i gränslandet mellan den informella kunskap vi alltid bygger upp om människor vi vistas nära och den formella kunskap vi etablerar som professionella tjänstemän. Det är en berättelse som förfinar min bild av eleven på båda planen.
På väg till gaten säger jag ’hej på ett tag’ och gör en mental anteckning om att det här är saker som jag behöver skriva ner. Saker som behöver läggas till i de gula pärmarna som står hemma i min bokhylla över sommaren. Det kommer göra det lättare för mig att möta båda Klassrumsgrannen och eleven som skrivit de tveksamma kommentarerna när vi efter sommaren ska börja jobba ihop på riktigt. På riktigt. Som om inte detta är på riktigt.
Kommentera