Igår skrev tre ministrar i Ny Teknik om Skolverkets nya uppdrag att ta fram en IT- och digitaliseringsstrategi för skolan. Ett givet direktiv är att programmering ska ingå i kursplanen för grundskolan. Bra. Det kommer göra gott för att se till att alla elever får tillgång till den delen av programmering som borde räknas som allmänbildning. Men det räcker inte.
Efter Bokmässan skrev jag ett blogginlägg på Lärarförbundets nya satsning Digi-bloggen om hur vi behöver se på undervisning om programmering som dels allmänbildning och dels fördjupning. Den där fördjupningen behöver erbjudas på bred front och för fler än de allra mest intresserade. Det måste vara tillgängligt för alla unga som vill fördjupa sitt kunnande inom digitalt skapande.
Det gav mig en idé: Varför erbjuds inte fördjupande programmeringskurser inom ramen för Kulturskolan? Det är en verksamhet som erbjuds i 278 av Sveriges 290 kommuner och omfattar typ 360 000 elever. (Vad de andra tolv kommunerna sysslar med är en bra fråga som antagligen slutar med en insikt att det är dags för nytt ledarskap både vad gäller politiker och tjänstemän, men det är en annan historia.)
Programmering är egentligen ett verktyg för kulturyttringar. På det sättet har Kulturskolan en naturlig roll här. För när allt kommer omkring är det avgörande för Sverige att tidigt ta tillvara på ungas intresse för digitalt skapande. Vår starka position på musikscenen kommer ur kulturskolan. Samma resa behövs för digitala kulturformer också.
Föreställ dig elever som är intresserade av bildredigering, webbdesign, interaktivt berättande, speldesign eller något liknande. Varför skulle deras kulturella uttrycksätt prioriteras lägre än de som gillar att skapa med lera, penslar eller kritor?
Kommentera