Torsdag och höst. Utvecklingssamtalen är igång och jag är ungefär halvvägs igenom listan på möten som jag ska delta i. Det går bra. Fast att dagarna blir längre när ungefär 25 timmars extra arbete ska rymmas inom några få veckor så är det på ett sätt en höjdpunkt på terminen. Det är det tillfället när jag hinner sitta ner ordentligt med mina elever och prata färdigt. Betydelsen av det kan inte underskattas, både för vår professionella relation och för min förmåga att anpassa min undervisning efter mottagaren. Det kräver en aktuell nulägesbild av var mina elever är men också vad de uppfattar utifrån den positionen.
Som idag. Då upptäckte jag ett mönster som, nu när jag ser det, återkommer i flera av de samtalen jag haft den senaste tiden: mina elever blir allt mer stressade. En av dem har i flera veckor gått runt och frågat om än det ena och än det andra påverkar de framtida betygen negativt. (”Killfröken, om jag inte kan sjunga fint. Får jag F då?”) När jag för ett tag sedan konfronterade honom om dessa frågor beskrev han en ovilja att växa upp och en dag ha ett skitjobb. Som han förstår det har de kommande betygen i år 6 en direkt koppling till hans framtida yrkesval. Så kan framtiden se ut för någon i elvaårsåldern.
Flera andra har börjat be mig om flera riktigt svåra test-prov så att de ska vara förberedda för högstadiet. Det är elever som ohämmat omsätter sina värsta fördomar om framtiden till verklighet.
Det som fick mig att upptäcka det här mönstret var under ett utvecklingssamtal med en högpresterande elev som klagade på den relativt höga ljudvolymen vid vissa lektioner.
”Jag förstår att de pratar om skolarbete så jag är inte arg på de andra eller något sånt. Det känna bara jobbigt att inte hinna färdigt med allting. Då skulle jag hellre vilja ta med jobbet hem så att jag blir färdig med allt. Annars kommer det inte gå bra för mig.”
Det är ord från en elev som förstår nästan allt hen möter i skolan på första försöket och som visar sina kunskaper på alla sätt som läroplanen förväntar sig av hen. En elev som när den dagen är här kommer att få lysande betyg. Hur kan det komma sig?
Kanske beror det på min bristande förmåga att förmedla den här elevens (och flera klasskamraters) kunskapsutveckling. Förmodligen är det en delförklaring.
Kanske är det också så att allt yngre elever blir allt mer stressade på ett sätt som förut förknippades med vuxenlivet?
Kommentera