2 Goda råd och sunt förnuft

”Det är synd att det behövs. På min tid räckte det med sunt förnuft.”

Det svaret fick jag när jag delade en artikel från KIT med rubriken ”När hela världen går bananas, kan du vara lite klokare” om näthat och vad en kan göra för att förhålla sig till sociala medier och eventuella tråkigheter som kan dyk upp där. Det är en bra artikel som skulle kunna komma väl till pass både i de professionella samtal som ständigt pågår i det utvidgade kollegiet och i de situationer där vi i våra klassrum undervisar om Internet med syftet att ge våra elever verktyg att möta näthat. Mitt svar på kommentaren om sunt förnuft är att det här är en konkretisering av vad som menas med sunt förnuft. När vi börjar kommunicera på nya plattformar och med hjälp av nya verktyg så kräver det en ny typ av sunt förnuft, fast att kommunikationen i grunden är densamma som när vi ses på stan, vid busshållplatsen eller på skolgården. Det är en utmaning att klura ut vad som menas med sunt förnuft i det sammanhanget. Därför fyller konkretiseringar som denna en roll.

Eftersom den är skriven för allmänna sammanhang så tänkte jag skriva en omformulerad version för skolan. Det här är saker vi behöver undervisa våra elever om regelbundet och återkommande. Det är så vi ger dem verktygen de behöver.

 

1. Var snäll mot dig själv
Det är samma rubrik som i KITs artikel och budskapet kommer från Internetforskaren och docenten Elza Dunkels. Egentligen kan vi ta det rakt av till vår undervisning. Hon menar:

– Det du mår dåligt av behöver du inte acceptera vare sig i dina flöden på sociala medier eller i din mail. Radera, släng och blocka.

Det är kanske det viktigaste vi har att lära våra elever.  En  dimension av detta är trenden med vissa typer av bilder som cirkulerar som kedjebrev där de som blir taggade måste genomföra utmaningar och sedan tagga ett antal vänner för att föra utmaningen vidare. Ofta är det roliga utmaningar mellan vänner men det kan lätt uppfattas som tvång. Även här måste vi förmedla mantrat: ”Var snäll mot dig själv.

2. Ta ansvar för dina flöden i sociala medier
”Du har inte ansvar för hela Internet” men du har rätt att styra dina egna flöden. Utan vuxna som berättar att det är viktigt att inte ta skit så uppstår lätt informella konventioner i stil med att man måste acceptera följdförfrågningar och att man måste följa tillbaka. Så är det inte, vilket inte alla elever automatiskt förstår. Samtidigt uppstår det lätt konflikter i köttet som sedan utvecklas till att också ha en digital dimension. Ofta verkar det bero på att konflikten inte är utredd och eleverna vill fortsätta reda i det även efter de har gått hem från skolan och då blir sociala medier ett naturligt val av plattform. Om alla inblandade är med på det är det en bra lösning men det måste finnas ett utrymme för den som vill koppla bort skolan och skolrelationer på hemmaplan att göra det. Utan vuxna som förtydligar och förankrar allas rätt att kurera sitt eget flöde kan den som väljer att inte svara lätt uppfattas som negativ, arg eller provocerande. Samtidigt är det här ett bra tillfälle för oss att undervisa om yttrandefrihet och hur det inte är synonymt med att överallt få säga vad man vill utan konsekvenser.

3. Sprid inte hatet vidare
Elevers kommunikation på sociala medier är lik den vi vuxna ägnar oss åt i det att det är lätt att dela av ilska, passion eller upprördhet och sedan ångra sig när känslorna har lagt sig.

”Många hatare, hotare och kränkare är ute efter spridning och den som sprider deras inlägg vidare bidrar indirekt till att de lyckas” skriver KIT. Det är också sant för hur det är i skolan. I artikeln nämns särskilt negativa konsekvenser när hatet berör sexism eller rasism då hela grupper berörs. Så klart kan även rasism och sexism spridas bland elever men jag tror att det finns andra aspekter som är mer elevnära här. Eftersom eleverna har det gemensamt att en del av deras sociala nätverk är baserat på deras fysiska gemenskap i skolan är det lätt att saker som händer i skolan sprids vidare på nätet. Allt från elaka rykten till pinsamma händelser. Det behöver inte alls vara för att sprida historien vidare i sig utan för att visa för andra hur elakt det var. Där behöver vi lära elever att tänka sig för innan elever delar saker där någon annan än en själv blivit kränkt.

4. Det kan finnas en poäng med att visa hat
”– Det är en strategi som kan fungera, eftersom man då både visar vad den skyldige gjort och samtidigt kan få stöd och kärlek, säger Elza Dunkels” i artikeln. Det är nog sant för skolan och eleverna också. Eventuellt är det bra att lägga till att det finns en poäng men att det är bra att först rådfråga en klok vän eller en vuxen man litar på. Det här blir en avvägning som kräver finkänsla. Många elever är väldigt mogna och kan göra bra bedömningar men det är också något som eleverna behöver få hjälp att utveckla. Precis som med allt annat lärande så är det lättare om man har hjälp av en bra lärare som kan fungera som bollplank. I vår yrkeskultur ligger nog att spontant avråda elever från att agera vidare och istället låta oss reda ut kränkningar. Det är klokt, men då behöver vi påminna oss om att det kan finnas en poäng med att ta ett steg tillbaka och låta eleverna exponera hat de utsätts för inför sin omgivining.

5. Säg ifrån om du kan
I artikeln hänvisas till filosofen Aaron James, som skrivit boken Assholes, och hans råd om hur man ska lyckas med detta:

1. Försök inte förändra skitstöveln.
2. Ha dialogen på dina egna villkor.
3. Välj dina strider, ingen orkar bråka jämt, särskilt inte med skitstövlar.

Det är punkter som jag tänker att man kan förmedla till elever utan särskilt stora omskrivningar. Särskilt den tredje punkten om att välja sina strider är viktig att lära elever. Det är inte självklart att de på egen hand kan förstå vilka strider som är självklara att ta och vilka som är lättare att släppa.

6. Stötta de som säger ifrån
Att hjälpas åt med att säga ifrån kräver mod. Det kräver också en överenskommelse om att det är okej, tillåtet och till och med välkommet att kommentera även om det inte är en nära vän som säger ifrån. Jag har märkt att elever interagerar mest på nätet med de som de interagerar med i skolan, på skolgården och i klassrummet. Därför behöver vi hjälpa dem att bryta isen så att det är lätt och problemfritt att stötta även skolkamrater och internetkontakter som man inte står allra närmast. ”Tryck på gillaknappen, skriv något uppmuntrande eller säg bara att du håller med. Vill du inte visa för andra att du stöder den som kämpar, berätta det i ett privat meddelande.” skriver artikeln. Det är konkreta exempel som gott kan användas för att lära elever hur man ska göra. Det behövs nog vara precis så konkret. Kanske är det till och med rimligt att rollspela situationer där man säger ifrån eller stöttar någon som säger ifrån?

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.