Bollen

07.50. Om tio minuter börjar den morgonrastvakt jag ärvt från en kollega. Eftersom jag är färdig med mina förberedelser inför dagen klär jag på mig och går ut. Jag vet att det redan brukar finnas ett par elever på plats på skolgården vid den tiden. Jag gör min vanliga lov på skolgården och hälsar på de som kommit. Efter ett tag kommer en elev i åttaårsåldern fram och hälsar god morgon. Jag svarar.

Jag: Hej Bollbarnet! Kul att se dig.
Hen: Här! Ta min boll och studsa den hårt i marken så ska jag försöka fånga den.
Jag tar bollen, dunkar den i marken och ser den flyga i luften. Bollbarnet fångar den. 
Bollbarnet: YESSSSSS! Nu är det din tur.
Hen dunkar bollen hårt i marken och jag fångar bollen. 

Det blir starten på ett kastande fram och tillbaka. Efter några få vändor kommer en annan elev, i nioårsåldern fram. Hen väntar på ett sina vänner ska dyka upp. Jag ser en möjlighet att lära känna varandra bättre och frågar om hen vill vara med.

Jag: Vill du vara med?
Hen (efter en viss betänketid): Mjo…. tack.

Snart är vi tre som studsar bollen till varandra. Vi börjar hitta på olika tekniker. Någon testar att kasta med tvåhandsfattning. Bollbarnet testar att snurra bollen som om hen stötte en kula. Det går sådär, men vi skrattar tillsammans. Jag testar en akrobatisk upphoppning innan jag dunkar. Barnen dör av skratt och härmar när det blir deras tur. Strax efter kommer en tredje elev och går med. En halvtimma senare är vi ett ordentligt gäng med elever som leker leken som ingen av dem tidigare sett på skolgården. Några andra går förbi och funderar på vad det är som egentligen står på. Flera kollegor gör det också.

När skolklockan ringer in är vårt gemensamma ögonblick över. Under resten av dagen möts vi i korridorer, på skolgården och i matsalen. Vi byter blickar och ett par ord. (De ler och jag tror jag gör det också.) Mer behövs inte, för nu har vi ett gemensam minne. Om några månader/ något år kommer jag kunna använda det till min fördel i skapandet av en lärorik undervisningsrelation.