Mitt förra inlägg hade rubriken Sista dagen på semestern och handlade om hur jag precis innan jag gick på semester lyckades byta fokus från att leva kvar i förra läsåret till att se fram emot det läsåret som kommer och de utmaningar det för med sig. Så varför inte kalla det här inlägget Sista dagen på semestern? Det kommer ändå att vara en fortsättning på samma spår.
Typ en och en halv månad senare är min ferie och min semester över så när som på ett par timmar och en helg. (Helger räknas inte till lov?) Vad tar jag med mig från den här ledigheten in i det kommande arbetsåret? För om lärandet är livslångt och ständigt pågående så förutsätter väl det att jag har lärt mig samtidigt som jag har fokuserat på att koppla av? Så här kommer en genomgång av min sommar och vad jag vill ta med mig in i läsåret 16/17. Som vanligt är det här 75% för min egen skull så därför uppmanar jag er att göra egna genomgångar av era somrar.
Så sjukt smart att provmöblera klassrummet innan sommaren.
Precis in semestern fick klassrummet jag ska arbeta i sprillans nya möbler. Företaget som gjort dem levererade och ställde upp dem i världens mest förutsägbara möbleringen. Två och två i raka led. Så jag la ett par timmar på att ändra om så som jag föreställer mig att det skulle passa den verksamheten jag ska arbeta i bättre. (Nu är det visserligen så att jag kommer dela klassrum med minst två andra kollegor och det kan verka lite taskigt att bara jag möblerar men det är ändå så att vi har diskuterat oss fram till en ungefärlig idé som vi vill testa. Eftersom jag var själv på jobbet sista dagen så blev det naturligt att jag vara verkställde den idén.) Så det sista som hände var att jag gick hem ganska nöjd över att ha en miljö som ger både hopp och energi för vad som komma skall. Under hela semestern har jag då och då haft perioder när jag tänkt på jobbet. Inget stressande utan snarare har det varit så att när jag legat på bryggan och lyssnat på ahvet och tittat på himlen så har jag funderat över framtiden på alla plan – även jobbet. Varje gång har jag visualiserat det provmöblerade klassrummet och vilka lektioner som kommer hända där. Oavsett om det kommer vara möblerat på det sättet när eleverna kommer eller inte så har det varit lättare att visualisera.
Almedalsveckan
Två veckors jobb på fyra dagar. Lite så kan jag sammanfatta mitt deltagande i Almedalsveckan. Jag var verkligen helt utpumpad efteråt. Jag sov i ett par dagar i sträck när jag kom hem innan jag blev människa igen. Lyckligtvis finns en god portion av allt jag upplevde dokumenterat. Antingen genom inslag ur Lärarmorgon på lararkanalen.se eller som publicerade eller kommande avsnitt av vår podcast Skolsverige. Här är en punktlist på saker i korthet som jag tar med mig från Almedalen:
- ”Internationella elever” – ett uttryck för nyanlända elever som användes av en nyanländ elev som jag fick förmånen att prata med. Det passar så mycket bättre än alla andra synonymer.
- Ord är svårt – Bara en sån grej som integration. I samhället pratar vi om integration men när vi flyttar över samma process i skolan så verkar det som att ordet inte passar in lika bra. Kloka människor opponerar sig mot att det en viss grupp, en minoritet, som förväntas integreras in i en hegemonisk majoritet. Det är inte skolans värdegrund. Inkludering kanske passar bättre men det ordet har redan en lite annan laddning i skolsammanhang. Jag vet inte vad som är bättre.
- ”Läraryrket är enkelt” – Så sa Jessica Schedvin när vi intervjuade henne om hennes första termin som SFI-lärare. Det studsade i mina öron innan jag förstod vad hon menade. Att när man brinner för något så är det både enkelt att motivera och väldigt givande att jobba hårt. Det är en sanning jag vill ta med mig in i nästa läsår för att bekämpa att jag stelnar till i min lärarroll. Efter 6,5 år har jag hittat en rutin som jag inte vill bli för bekväm i.
- Skolans roll i att reproducera en skev könsmaktsordning är oerhörd – Lite på ett bananskal hamnade jag i en panel på ett seminarium som arrangerades av Teskedsorden utifrån boken ”Alla borde vara feminister”. Den boken i sig är baserad på ett TED-tal som författaren höll. Se det! Seminariet i sig och förberdelserna inför det gav mig mycket i termer av att påminna mig själv om hur fel det blir när skolan använder sin formativa kraft på barn och unga till att reproducera skeva samhällsideal. Istället för att bli en möjlig del av lösningen är det som att vi – alla som jobbar dagligen i skolan – på rent muskelminne återskapar alla de orättvisor vi ser och stör oss på i samhället. Det är inte bra.
City Montessori School i Lucknow, Indien
I somras åt jag frukost med en lärare från Iniden. Hon är förskollärare inom ramen för världens största skola City Montessori School som ligger i Lucknow, Indien. De har 3500 lärare och över 50 000 elever. Först kunde jag inte förstå. Sedan förklarade hon att det är utspritt över 26 campus. Ändå! Helt omöjligt att förhålla sig till efter att ha spenderat hela mitt lärarliv på en skola med dryga 200 elever. Hon själv har 55 elever i fyra-femårsåldern i sitt klassrum tillsammans med två hjälplärare. Förutom att utbyta erfarenheter gav hon mig det hittills bästa argumentet för varför det är bra med lärarassistenter som jag någonsin hört. Jag är fortfarande inte såld, men jag tror jag börjar förstå.
Pokémon GO
”Den största trenden inom lek och spel sedan Jojon eller Rubiks kuben” sa Karin. Jag är böjd att hålla med. Det här är en av de största trenderna på mycket länge. Så även jag fastnade i att springa runt och leta låtsasdjur. (Faktum är att jag skriver den här texten på ett bibliotek medan min mobil laddar batterierna samtidigt som jag väntar ut ett regnoväder.) Häromdagen sprang jag på två elever som också spelar Pokémon GO. Det fick mig att välja sida i den hittills helt meningslösa debatten på sociala medier om huruvida Pokémon passar i skolan. Jag har i bakhuvudet filat på lite idéer om hur det skulle kunna passa in i verksamheten på ett bra sätt. Men jag tvekade, lite på grund av all kritik jag sett på Internet och lite på grund av att hypade trender gör mig lite skeptiskt generellt. Men där och då, bland rosenbuskar och pokestops, bestämde jag mig för att den energin de två eleverna jag mötte är för viktig för att förbise. Exakt hur det kommer gå till får jag återkomma till i ett senare inlägg.
Train yourself to let go of everything you fear to lose.
Det var ett citat av Yoda som jag kom över när jag en regnig dag kollade om gamla Star Wars-filmer. Det ligger något i det som är värt att bära med sig. (Som med mycket annat i Star Wars!) Under slutet av våren var jag lite tveksam till om jag skulle tacka ja till de uppdrag min närmaste chef och min förvaltning erbjöd mig. Vanans makt är stor och samtidigt upplevs risken att misslyckas så mycket större om man ställer sig inför något nytt. I efterhand kan jag se att jag var rädd för att om jag tackade ja så skulle jag på sikt förlora den jag är som lärare. Men ja tackade jag. Och kanske är det så att det var en nödvändig förändring för att inte stelna i den lärarroll jag bär idag. För om det är något jag lyckats med hittills så är det att konstant lära mig nytt. Om jag skulle göra samma som jag alltid gjort så skulle jag för eller senare bemästra de uppgifterna och som en naturlig konsekvens skulle jag sluta utvecklas. Så under sommaren har jag tränat mig på att tänka som Yoda och förberett mig för att släppa element i den lärarrollen jag haft tidigare, för att göra plats för nya och bättre element.
Läsborgarmärken
Jag var på en bokhandel och såg i kassan att de har läsborgarmärken. Typ som simborgarmärken men som man får efter att ha läst ett visst antal böcker. Så vill jag ha det i mitt klassrum! Men så klart utan ett visst företags marknadsföring och antagligen med fler och coolare märken. Levels måste ju gå att applicera här med, tänker jag. För att göra det enkelt vill jag börja med analoga märken, men på sikt vill jag föra över det till digitala märken (Mozilla Open Badges).
Jag vet inte tillräckligt mycket om npf
Det var Karin Brånebäck som twittrade något om att lärare ibland måste kunna erkänna att de inte kan allt. Jag har aldrig känt att jag kan allt. Vi började prata och det visade sig att hon tänkt på elever med npf i första hand. Det kan jag en del om, men bara så mycket att jag vet att jag behöver lära mig mer.
”Lite närmre framtiden”
På väg hem från Almedalsveckan satt jag på flyget och bläddrade i senaste numret av Fokus när en helsidesannons för min arbetsgivare kom upp. Döm av min förvåning när jag där, på 10 000 meters höjd, fick reda på att vi tydligen har en ny kommunslogan. ”Lite närmre framtiden”. Jag gillar den. Kommer ta den och göra den till min egen. Bära den som en fana när jag tvingar min förvaltning att utmana sanningar och invanda mönster. När jag tvingar dem att satsa smart för att ta tillvara på den där framtiden som vi tydligen är lite närmre.
Även svårknäckta nötar kommer knäckas. Så småningom.
Det där låter fel. För jag syftar på elever, och inga elever är nötter. Så vi skippar liknelserna och talar klarspråk. En dryg vecka efter semesterns intåg fick jag ett mejl från en elev som jag nyss har släppt. ”Tack för åren med dig. Kanske har varit sur ibland men jag tar igen det nu. Skulle bara säga det.” Och över en ögonblicklig leverans av ettor och nollor över det världsomspännande datanätverket Internet har flera års hårt arbete utan någon särskilt tydlig feedback fått sin betalning. Med vissa elever behöver man anstränga sig lite hårdare och inte sällan är det samma elever som har svårast att ge respons på de ansträngningarna. Det gör det inte mindre värt det.
SÅ! Vad tar du med dig från din semester? Låt höra!
Kommentera