Torsdag seneftermiddag och jag sitter kvar på jobbet. Dels för att hinna bli klar med saker och dels eftersom jag ska möta upp med en kollega och fotbollslaget han tränar. De flesta av spelarna är även våra elever. Vi ska på landskamp. Sverige – Slovakien. Jag är ingen stor fantast av fotboll i allmänhet och kan nästan inga spelare. Ändå finns det någon tjusning i det här som lockar mig. Jag har sett damlandslaget förut på plats och vet att jag gillar det, men kan inte riktigt sätta fingret på varför.
När vi kommer in till stan och ska gå in på arenan så slås jag av den enorma stämningen. Det är inte, som vid allsvenska herrmatcher, en stämning som präglas av nervösa funktionärer och en hetsig publikskara. Tvärtom. Det är barn och vuxna som tillsammans ser fram emot en uppvisning av förebilder. När matchen drar igång ökar stämningen ytterligare. Talkörer av ljusa barnröster ekar över arenan på ett sätt som värmer ett lärarhjärta som mitt. Det är ett så tydligt ett renodlat uttryck för respekt gentemot spelet och spelarna. Renodlat på ett lite speciellt sätt.
I våras var jag med samma kollega på samma arena för att kolla in en allsvensk match mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping. Vi fick gratisbiljetter till hela klassen vilket gjorde att en del elever gick på sin första fotbollsmatch. Talkörerna fanns då med, och många av dem var positiva. Men det fanns också de andra. Vid ett tillfälle frågade en elvaårig elev mig varför ”typ alla i publiken” buade åt att motståndarlagets stjärnspelare kom in på plan. Eller varför spelare så lättvindigt kan tänka sig att filma och att det möts med massiva busvisslingar och burop när det kommer från motståndarlaget samtidigt som publiken är tyst när det egna laget beter sig likadant. Sånt fick jag förklara när vi var på herrallsvenskan, men inte idag.
Där sitter jag och funderar på skillnaden mellan matcher och matcher när jag avbryts av ett gäng ungdomar ett par rader bakom mig. De är kanske i trettonårsåldern. ”ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA?” skriker de med sina ljusa röster. Jag vänder mig om och ser att det är ett helt fotbollslag som nu skrattar åt att de vågade ropa. Sekunden senare hörs svaret från andra sidan med lika ljusa barnröster. Tillsammans jublar de och sedan upprepas samma händelser under resten av matchen, nästan alltid med nya grupperingar av lagkamrater som efter en stunds tisslande och tasslande tar mod till sig och vågar. Det finns något intressant i supporterkultur och talkörer som förenande kraft. Särskilt intressant är den kanske när den omfattar personer som inte brukar delta i den. Vuxna män behöver generellt inte lära sig mer om att gapa och skrika oavsett kontext. Generellt sett. Dock kan det vara en annan grej när det handlar om duktiga flickor som hela sitt liv förväntats lyda, passa in och vara behagliga. Jag ser vid ett par tillfällen, särskilt när det är barnen jag kommit hit med, en glimt i ögat hos de som sätter igång en talkör. Det är som att de utforskar en dimension hos sig själva de inte visste fanns. Lite som när man efter en teaterföreställning pratar med elever som aldrig sett en riktig pjäs förut. Eller när man får vara med om elever som för första gången kan läsa och förstå en hel bok på egen hand. En ny värld öppnar sig. Det händer här på läktaren också.
Den gemytliga atmosfären som bottnar i vördnad inför förebilderna och inför spelet intresserar mig också. Förutom modet att starta en talkör så är mottagaren intressanta. Vilken roll spelar det svenska damlandslaget för unga killar och tjejers idrottsintresse? Redan på bussresan in mot stan började det. Några av barnen förklarade in i minsta detalj allt om spelarna, deras styrkor och svagheter, positioner och i princip allt annat som finns att veta om dem. På något sätt känns det som att Zlatan i all sin gudomlighet inte alls är en förebild på riktigt samma sätt. Han är en gud. De här spelarna är något annat. På vägen in i arenan, när vi snurrade runt på parkeringen i jakt efter vår sektion, passerade vi stora idolaffischer med de mest framstående spelarna. Banderoller som är tiotalet meter lång där de står med armarna i kors och ser så där dödligt supercoola ut. Det ena barnet som jag går med puffar sin kompis och lagkamrat i sidan.
”Du, tänk om det där är du om kanske tio år!”
De ler båda två och jag förstår lite vad det handlar om. De här spelarna är personer de vill växa upp och bli som. Zlatan är någon de ser upp till men inte någon just de här personerna ser att de kan bli. Kanske är det hans gudomlighet som gör honom ouppnålig? Kanske är det en representationsgrej? Att det inte räcker med starka manliga förebilder inom fotbollen? Jag vet inte men ser tydligt att det finns en skillnad här.
På bussen på vägen hem fortsätter kidsen surra om allt från matchen till spelarna till talkörerna till det kommande europamästerskapet. Jag lyssnar och försöker fortfarande förstå. Jag provar att fråga vad det är som gör de här spelarna så bra. Det är svårt att formulera en bra fråga och det verkar vara lika svårt att svara. ”De bara är det”, säger de. Vi saknar allihop orden.
I bilen på väg hem från det lilla samhället där jag jobbar, efter att vi sagt hejdå och godnatt, fortsätter jag fundera. Jag tror det är en representationsgrej trots allt. Och det väcker tankar i mitt huvud kopplat till jobbet och kulturen på skolan. Jag jobbar med de äldsta eleverna på vår skola. De som antingen kan vara superläskiga eller supercoola. (Förmodligen är de lite av båda.) De är förebilder lite på samma sätt som ett fotbollsproffs är en förebild. Inte alla, men många. Vissa mer än andra. Men hur är representationen bland förebilderna på vår skola? Det räcker inte med att se på gruppnivå och baserat på de elever som lyckas vara förebilder konstatera att ”de” är bra förebilder. För det behöver inte vara tillräckligt. Kanske är det vettigare att fråga sig: Har alla någon att se upp till?
Fotbollen har med statushöjningen av damlandslaget utvecklat sin förmåga att vara goda förebilder för betydligt många fler barn och unga. Det ska de hyllas till skyarna för. Men det här med att skapa strukturer för att hjälpa barn och unga bli förebilder för varandra är så ofantligt mycket svårare.
Kommentera