För drygt tre veckor sedan höll jag min första workshop om Makey Makey inom ramen för det makerspace som jag jobbar i en halvdag i veckan. Det är ett verktyg som jag känt till i teorin i ett par år nu och som jag provat själv ett antal gånger på diverse konferenser och workshop. På det sättet vet jag mycket väl hur materialet fungerar och vilka funktioner det har. Ändå var jag lite pirrig när jag skulle köra det med elever för första gången. Då krävs det ett ytterligare lager av förståelse som jag då inte hade. Handen på hjärtat gick det ganska dåligt. Eller ja, det gick okej men inte mer än så. Framförallt upplevde jag att värdet av materialet snabbt tog slut. Några elever tröttnade på en dryg halvtimma. Inte ett bra betyg för mig eller Makey Makeyn. Kanske berodde det på okunskap? Kanske var det för att jag lånade någon annans planering och härmade den rakt av?
Till andra tillfället (med nya elever) så hann jag med att utvärdera mitt första försök och anpassade planeringen lite. Jag började googla runt på inspirationsmaterial och sätt att utmana elever som tidigt förstod principen. Det blev lite bättre och ärligt talat slutade jag tänka så mycket på det ungefär här.
Till det tredje tillfället så möttes jag direkt vid introduktionen – som jag vid det här laget kan ganska bra – av ett par elever som blev superentusiastiska. Lagom tills dess att jag något förenklat förklarade att vi skulle använda oss av den här kontrollern för att hacka datorn genom att lura den att vi kopplat in ett extra – mycket coolare – tangentbord (det är inte riktigt en korrekt beskrivning men den tjänar sitt syfte i det att eleverna förstår ungefär vad den är tillför) så jublade de över att äntligen få lära sig att hacka saker. När jag en stund senare satte igång eleverna med en första utmaning – att få den att fungera – så noterade jag att de här eleverna snabbt var på banan. Så jag visade dem ett papperspiano som några klasskamrater skapat och fått att fungera. De testade och blev imponerade. Här någonstans fick jag en impuls och hämtade min dator för att visa dem ett av inspirationsklippen jag hittat tidigare. Eller snarare visade jag dem bara en liten bit av det klippet, från 0.35 till 1:04. Med utmaningen att hitta på sitt eget fantasi-instrukment som ser ut som det låter så satte de igång att rita emoji-figurer som de sedan kopplade till Makey Makeyn. Därefter satte jag dem i Scratch som de använt någon gång tidigare för att programmera önskat ljud till rätt ”tanget” på deras fantasi-instrument. Efter en lång stunds intensivt arbete var de klara att börja spela. Det visade sig snart att de mellan dem hade lika feta rytimska skills som de hade makerskills. Där och då förstod jag för första gången potentialen både i materialet som sådant men också i makerkulturen som sådan. Samma sak här som i början av texten, jag fattade i teorin men hade nog inte fattat i praktiken än. Kopplingen mellan att meka och att lära sig är rätt häftig ändå. Det gäller både eleverna som i slutet på lektionen fick imponera på klasskamraterna med sin skapelse och läraren som efter ett par försök kom på att göra materialet, upplägget och undervisningen till sin egen.
Kommentera