GAKOPEBST

Torsdag eftermiddag och jag har precis passerat tio timmar övertid under läsåret trots att det bara är sju dagar gammalt. Inte för att jag egentligen räknar (förutom att det är bra för att kanske kunna få ut det i komp) utan för att jag gillar siffror och tal som ett sätt att förstå sin vardag. Tio timmar mer jobb på en vecka säger en del om hur det är att ha praktiskt ansvar för struktur kring elevdatorer. I slutet och början på varje år är det supermeckigt. Särskilt när det är omorganisationer som innebär lokalbyten. Så jag lägger all tid jag kan få loss på att flytta iPads, räkna strömsladdar, märka upp elevdatorer, flytta elevdatorer och massa annat. Praktiskt arbete som inte är varken kvalificerat eller särskilt utmanande. Men det behöver göras för att få saker att funka. I alla fall som det är just nu. I framtiden kanske det kommer vara lite som att föreställa sig att en särskild lärare på en skola skulle vara ansvarig för att se till att varje klassrum i början på läsåret utrustades med rätt sorts färgpennor. Att de är på plats, sorterade och vässade. Kanske inte super nödvändigt. Men ändå. Där är jag. Svettig, trött och med fokus inställt på att bli klar så snart som möjligt för att hinna hem inte allt för sent.

Till saken hör att sånt här måste göras på eftermiddagstid. Efter lektioner, lärare och de flesta elever har passerat. Några är kvar på fritids men det är inget problem. Tvärtom är det trevligt med sällskap. Två elever (år 2 och 3) ser mig och ställer några nyfikna frågor. Jag stannar upp som en ryggmärgsreaktion och pratar med några minuter med dem. Sedan går jag vidare och precis då minns jag ett par artiklar som jag sett i sociala medier dagen innan.

Fler barn ringde Bris under mördarclowns-hysterin än i samband med attackerna i Paris och Trollhättan.https://t.co/Kzx4SnS1RV #Källkritik

— Natanael Derwinger (@TheDerw) 23 augusti 2017

Nathanel postade också en länk till en artikel på Sveriges Radio där fler barn som ringer BRIS uppger att de inte vill störa vuxna omkring sig.

Jag såg det och funderade över det där jag gick över skolgården med en knippe elevdatorer i famnen. ”Även om man har en dötråkig, praktisk uppgift på gång så behöver man minnas att det är något man utför mitt bland barn som verkar uppfatta att de är störande och i vägen.” Så varje gång jag passerade de där två barnen så passade jag på att stanna för att byta ett par ord. Efter ett par vändor blev de hämtade av respektive föräldrar och jag tänkte inte mer på det. Förrän efter en stund. När de, sittandes på varsin cykel var tillbaka på skolgården.

De: ”Hej Killfröken!”
Jag: Euhm, hej! Kul att se er, men blev inte ni hämtade?
De: Jo, fast vi hade inget att göra så vi cyklade runt och kom på att vi ville komma tillbaka hit och vara med dig.
Jag (lite förvånad): Jaha! Vad roligt.
De: Kan inte vi få följa med dig och hjälpa till?
Jag (först lite tveksamt): Men var är era föräldrar?
De: De är hemma. Men de ringer när vi ska gå hem. En av dem fiskade stolt upp sin mobil ur fickan.
Jag: Jaha, då så!

Så där gick vi ett tag. Jag bar på datorer och de tog ett par laddare var. De klistrade namnlappar på datorer och jag antecknade vem som fick vilken. De satte ihop laddare och jag satte fast dem i kassaskåpet. Samtidigt pratade vi om allt möjligt. Mest om det spännande att vara i skolan ”på natten”. (Notera att klockan var typ halvsex, men ändå. Kanske handlar det om att byggnaden var låst och larmad innan vi kom.) De kollade runt, ställde frågor och fick nästan ett annat perspektiv på vår gemensamma miljö. Vid ett tillfälle blev en av dem knäpptyst. Jag, som lärt mig att bli misstänksam när barn blir tysta, stannade upp från någon tråkig datagrej för att se dem båda stirra på en skylt som signalerar att ett av grupprummen i det klassrummet vi var i ska vara lugnt och tyst.

Jag: Vad händer?
De: Lugna rummet…:
Jag: Ska vi gå in dit och skrika det högsta vi kan?
En av dem: JAAAA! DET VAR PRECIS DET JAG TÄNKTE PÅ MEN VÅGADE INTE SÄGA DET!

Sagt och gjort.

En stund senare var vi i ett grupprum där det finns ett kassaskåp med datorer. En elev hittade en whiteboardpenna och började rita. Jag bad dem att inte rita över saker som andra skrivit upp och de höll med. Efter en stund ropade en av dem på mig och jag kollade upp.

En av dem (sju år gammal): Jacob, kolla vad jag skrev!

I slutändan är jag inte helt säker på att deras hjälp gjorde något för att jag skulle bli klar i tid men i slutändan kanske inte det spelade någon roll. När jag strax efter sjutiden traskade mot personalparkeringen drygt hundra meter från skolgården så insisterade de på att cykla med. Jag vill tänka att det handlar om något. Att det här i alla fall är två barn som inte går igenom ännu en skoldag med tanken att vuxna inte har tid för dem. Det är inte ett mätbart mål för en skola. Men kanske är det en del av syftet med en skolgång? Ibland är det svårt att riktigt veta vad som gör en skolgång stor och minnesvärd. Det är för abstrakt för att kunna ringa in, vilket man behöver påminna sig om tänker jag.