Med några dagar kvar till läsårsstart så har jag börjat förbereda mig genom att göra saker som att gå upp tidigare på morgonen, äta på fasta tider, träna varje dag, kolla jobbmejlen med jämna mellanrum och lite andra saker som stått på min att-göra-lista ett tag. En sådan sak var att ta tag i en sommarlovsutmaning som en av mina elever gav mig på skolavslutningen. Det var väldigt spontant men också väldigt fint så jag antog utmaningen och lovade att återgälda initiativet (vilket jag senare gjorde). Exakt vad den utmaningen går ut på tänkte jag komma tillbaka till i ett senare skede. För nu räcker det med att konstatera att den involverar YouTube.
I samband med att jag arbetade på den utmaningen blev jag påmind om något som jag menat att göra i säkert två år nu; stänga ner ett par gamla YouTube-kanaler som jag, mina kollegor och våra dåvarande elever startade. Det är verkligen ett spår från vår gemensamma utveckling mot en mer digitalt kompetent undervisning som visar hur lite vi visste och tänkte då. Filmerna är bra och roliga minnen men sättet vi spred dem på är helt världsfrämmande idag. Öppet för alla och helt utan en tanke på vilka digitala fotspår som vi lämnade efter oss. De nio-, tio- och elvaåringarna som figurerar i de där klippen (ja, jag har sett om dem alla de senaste dagarna och blev lite glad av alla minnen de väckte) är idag typ fjorton, femton eller sexton år gamla. Jag vill ju gärna hoppas och tro att de minns sin tid på vår skola som en positiv och lärorik tid men jag är inte alls säker på att de vill ha sina gamla skolarbeten fullt publika för nya vänner, klasskamrater, eventuella partners och hela övriga världen att beskåda. Och även om en del av dem säkert är det så är jag rädd för att deras minnen av tiden de spenderade hos oss skulle kunna ändras om de hittade de där klippen. Man ser saker annorlunda när man är nio och fjorton. Saker som idag kanske känns suuuuuperpinsamma kan förut ha varit roliga och en del av den man var då. Jag tror det finns en pedagogisk fördel, jämte integritetsaspekten, att minnen från förr får bevaras som de är.
Därför loggade jag in på de där fyra-fem gamla kanalerna och avpublicerade alla klipp, laddade ner de jag vill spara (för att eventuellt göra om samma pedagogiska planeringar med mina nuvarande elever) och till sist stängde jag ner kanalerna helt och hållet. Det sista steget var inte riktigt nödvändigt. Det är bara det att vi inte använder oss av YouTube på det sättet längre. Det var en del av vårt kollektiva lärande mot en digitalt kompetent undervisning men det är inte vilka vi är nu.
(Facebook och Instagram använder vi fortfarande för särskilda skolkonton och det fyller absolut sin funktion, men även där passade jag på att rensa häromdagen. Alla gamla bilder och filmer som uppfyller något eller några av följande kriterier tog jag bort:
- Inlägg som innehåller bilder eller filmer på elever eller personal.
- Inlägg som på något sätt hänvisar till elever som inte går kvar hos oss längre.
- Inläggen är daterade (exempelvis bilder från bambas julbord) eftersom de kan förvirras med möjliga inlägg från kommande läsår.
Visst skulle man kunna hävda att de där inläggen symboliserar vår skolas identitet och att de fyller både en kommunikativ funktion gentemot potentiella kollegor, elever eller deras föräldrar och som en gruppstärkande funktion för kollegor, elever och föräldrar som redan har med skolan att göra men jag tror inte på att den effekten varar för evigt. Halveringstiden på sociala medier är ganska kort. Det är bättre att då satsa på att snabbt efter sommaruppehållet fylla på med gott om nytt material.)
Kommentera