Ni vet hur vissa platser och tider hänger ihop? I Stora Staden kan jag komma på två exempel. En av partygatorna och livet som lever där när de sista barerna stänger och Centralstationen under svintidiga på vardagsmorgonar. Idag fick jag uppleva det sistnämnda för första gången på ett tag. Under en dryg timma varje vardagsmorgon går det fler snabbtåg till Stockholm än vad det går spårvagnar på någon av stadens typ tio spårvagnslinjer under samma tid. Det är en skytteltrafik av tusentals kontorsmänniskor som dagpendlar till jobb i Stockholm. I perioder har jag varit en av dem men jag har aldrig riktigt varit en av dem. När jag var typ 22 och lärarstudent så gjorde jag flera sådana här resor i månaden, varje månad. Så med tiden utvecklade jag en protest. Förutom att jag aldrig burit kostym eller kavaj om jag inte varit tvungen så noterade jag ganska snart att de flesta av mina medresenärer: a) verkade ganska nedstämda och b) nästan aldrig åt något annat än tågets torra frukostmackor. Så jag kom på det perfekta sättet att manifestera mitt avståndstagande från deras vuxenhet: Jag packade pannkakor som vore jag ett barn på utflykt med förskolan.
När jag igår kväll förberedd mig för dagens äventyr så åkte pannkaksjärnet fram med viss nostalgi. Nu för tiden är det bara någon gång per år som jag får göra sådana här resor. Det är helt och hållet mitt val. Har man elever så har man också ett löfte att finnas där för dem och det löftet får man bara bryta så ofta innan det blir pannkaka på ett annat sätt.
Väl på plats vid Centralstationen i arla morgonstund noterade jag en sak som jag inte kunnat släppa riktigt: De där kostymnissarna är typ i min ålder nuförtiden.
Det är vad det är. Allting har sin tid. Även om jag fick träffa fler viktiga människor med imponerande titlar på den tiden så var det aldrig där jag velat vara. Det är tydligt för mig när dagens jobbmöte avbryts av att en elev skickar en fråga om dagens NO-uppgift via Snapchat. Vikarien verkar bra men kan inte svara på en av elevens frågor så hen tog saken i egna händer och gick direkt till personen som formulerade uppgiften otydligt – jag. Det oplanerade avbrottet är nästan en av dagens hjödpunkter. Det och min pannkaksfrukost. (Och så klart en rad högintressanta samtal med kloka människor som jag har förmånen att betrakta både som vänner och förebilder.)
a p
Kommentera