Jag har tröttnat på lärare och skolor som tror att de bedriver en verksamhet som är frikopplad från resten av världen. När vi i alla andra sammanhang utvecklar sociala normer för mobilanvändning som maximerar vinsterna utan att ge vika för riskerna så är skolans lösning ofta tvära förbud utan hänsyn till konsekvenserna. Jag är helt övertygad om att det är fel. Därför tänkte jag påbörja en bloggserie med inlägg för att synliggöra lärande och undervisning baserat på mobiler. Det här är inlägg nummer tre.
Tredje texten och den andra som handlar om vuxnas lärande. Den här gången om teknikval som en del av designen av möten och hur de påverkar vad människor kan eller inte kan lära av mötet. En gång i veckan har jag och mina kollegor möte i vårt team. Det är sju-nio personer beroende på vilka frågor som ska diskuteras. Och lika många datorer. Alla med varsin 13 tums skärm framför sig där man läser från samma dagordning och följer med i en mötesdeltagares skrivande av minnesanteckningar.
Faktum är att man kan sitta i nittio minuter och arbeta med personer som man inte tittar på mer än en handfull gånger. De senaste veckorna har jag lämnat datorn i väskan och istället haft dagordningen framme på mobilen när det har behövts. Övrig tid ägnar jag åt att se på de jag möter. Eller i alla fall på dem när de sitter och glor i sina skärmar. Men men, det är ett steg framåt och jag inbillar att det gör mig mer öppen för att ta in andras perspektiv och åsikter. Kanske borde man designa möten så att det finns normer om teknikval. ”Den som skriver har sin dator och de andra kollar på mobilen om de behöver”, kan vara ett alternativ.
Kommentera