Jag har tröttnat på lärare och skolor som tror att de bedriver en verksamhet som är frikopplad från resten av världen. När vi i alla andra sammanhang utvecklar sociala normer för mobilanvändning som maximerar vinsterna utan att ge vika för riskerna så är skolans lösning ofta tvära förbud utan hänsyn till konsekvenserna. Jag är helt övertygad om att det är fel. Därför tänkte jag påbörja en bloggserie med inlägg för att synliggöra lärande och undervisning baserat på mobiler. Det här är inlägg nummer fyra.
För ett tag sedan hade jag ett lunchsamtal med en elev som klagade över hur jobbigt det är med matteläxan. Jag ställde ett par följdfrågor och upptäckte att eleven räknade allt i huvudet eftersom hen trodde att skriftliga strategier var ett sätt att fuska. Det förstår vem som helst att det oavsett område i matematiken blir supermycket svårare om man inte får använda skriftliga strategier.
Efter att vi rett ut missförståndet pratade vi allmänt vidare om läxan och jag drog mina vanliga punkter om att alla elever som vill får komma till Fritidsklubben på tisdagar för läxläsning, att man kan ta med den till skolan för att ställa frågor och lite sånt. Eleven nickar innan hen avbryter:
Hen: Och jag skulle ju bara kunna ta en bild på någon svår uppgift och skicka till dig på Snap!
Jag: Ja, just det. Det går ju bra. Och du kan ju skicka till klassens gruppchatt också, om jag inte svarar direkt liksom.
Hen (med uppspärrade ögon): VA!? Får man det?
Jag: Ja, alltså så länge man inte bara delar svaren utan faktiskt hjälper och förklarar för varandra så är det väl bra?
Hen: Japp, då blir det ju SUUUUUPER-lätt!
Sedan det samtalet har hen styrt upp läxdiskussioner en eftermiddagar i veckan, antingen genom att ställa frågor eller genom att erbjuda sin hjälp om någon annan har frågor.
Kommentera