Måndag och jag har just gjort 12 timmar i sträck på jobbet toppat av APT med fokus på medarbetarenkäter, prioriterade utvecklingsområden och arbetsmiljöproblem. Av förståeliga skäl är mina steg riktade raka vägen mot personalparkeringen och en snabb bilfärd hem. Precis som för kollegorna runt omkring. Men så händer något. I fjärran hör jag barnskratt från kyrkbacken som den här tiden på året också tjänstgör som episk pulkabacke. Jag noterar det knarrande ljudet av kramsnö mot mina skor och inser att vintern är rätt härlig ändå. Det är en stor sak att erkänna för en generell snöskeptiker som jag. Jag inser att jag behöver stanna upp och ta en tur förbi kyrkbacken innan jag kan åka hem.
Innan jag hunnit fram ropar ett par nuvarande och fd elever på mig och jag ropar något tillbaka utan att riktigt minnas vad. Några yngre bygger på ett snöfort som de vill visa. Ett par tonåringar som för några år sedan satt i mitt klassrum.
En av de äldre: Killfröken! Kolla, mattesnillet slår till igen! Sedan slänger han sig ut för ett litet stup och landar en dryg meter längre ner i en snödriva. Jag kan inte låta bli att skratta.
En av de yngre: Och! Killfröken! Kolla in den här delen av fortet som jag kan krypa in i.
Samtidigt kom en förälder gående och vi blev stående ett tag, pratande om än det ena och än det andra. Vi känner inte varandra superbra men tillräckligt för att bli stående där beundrandes hur mycket landskapet förändrats av lite snö, vilka ämnen jag är legitimerad för hur bra det är att tonåringar vågar leka i snön, hur dagens lärarutbildning är utformad. hur imponerande brant kyrkbacken är, hur Förälderns syskon och föräldrar är lärare, den dramatiska belysningen av kyrkan, hur viktigt det är med lärare som får bra förutsättningar att göra sitt jobb och till sist faktumet att den lokala kyrkan med flit är felbygd. Och där och då knyts vårt spretiga samtal ihop i mitt huvud. Men det tar mig ett tag att sätta ord på det. Så jag säger god kväll och går mot bilen för att åka hem och tänka vidare.
När andra kyrkor I de flesta fall är en byggda med långhus i öst-västlig riktning med tornet placerat invid långhusets västra sida så är den här byggd i… typ, nord-sydlig riktning. Helt vansinnigt om man inte betänker att den är byggd av den lokala fabriksägaren som tyckte att det skulle passa bättre på det sättet eftersom den då skulle matcha gatorna i samhället. Kyrkvägen går rakt genom byn och vid ena ändan, längst uppe på kullen som ikväll används som pulkabacke finns entrén till kyrkan. Ett supersmart beslut som bröt mot alla konventioner. Och grejen är att det är en himla bra symbol för hela det lilla samhällets historia och kanske dess innersta kärna. Alltihop är lite snett faktiskt. Med flit. För gång efter annan har någon tänkt ut att det skulle vara bättre om man gjorde saker lite annorlunda, på sitt eget sätt.
Det är i den andan som skolan jag arbetar på kom till. Vår skola byggdes 1839 för att se till att byns alla ungar fick sig en vettig skolgång, tre år innan det fanns en statlig skolplikt. Helt klart lite snett. Och i så mycket som vi har gjort sedan dess har samma drivkraft funnits med i bakgrunden. Att göra saker på vårt eget sätt om vi tror att det kan vara bättre för oss. Att ta oss den friheten och att ge den till våra kollegor måste vara det allra viktigaste vi kan göra för att utveckla våra skolor. Jag tror det sammanfattar allt som finns att säga om vilka förutsättningar som behövs för att kunna vara den lärare man vill vara, för att fler ska känna medbestämmande och trivas bättre – både med kollegorna och med arbetsbördan. Om vi lite oftare tillät varandra att tänka snett, testa snett och göra snett så skulle vi upptäcka nya saker utan att alltid behöva jobba med fina målbilder och systematiska utvecklingsprocesser.
Om man inte tar saker för givet så kan man tillsammans hitta saker som annars inte blir upptäckta. Men det tar lite emot och kräver en god portion mod. Dels för att hålla kommunmuppar borta när de upptäcker vad som är på gång men också för att det kräver ett annat förhållningssätt till skolan som institution. En grundförståelse som erkänner att den inte alltid är allsmäktigt allvetande och i alla lägen felfri. Jag tycker att Bruce Springsteen säger något om det på ett fint sätt i sin alldeles ljuvliga scenföreställning ”Springsteen on Broadway”. Jag har spolat fram till rätt avsnitt i klippet här nedanför:
Måste man hata skolan för att kunna komma någonstans i livet? Nej, naturligtvis inte. Inte alltid. Men det finns alldeles säkert stenar som vi alldeles för sällan vågar/orkar vända på fast att vi egentligen borde. Ingen kräver det av oss så varför skulle någon ta sig tiden att lägga den där extra tiden på att göra det där extra arbetet? Det går emot all logik. Lite som att efter 12 timmar på jobbet inte gå raka vägen till bilen och åka hem. Men här är grejen: Inte sällan är det som det var för mig ikväll. Först när man gör det där extra som man inte måste men som man innerst inne vet att man borde så får man någon belöning för det. Den kvarten i vintermörkret, vid foten av kyrkbacken som nu också är pulkabacken är förmodligen dagens höjdpunkt. Och den kom från att jag i det lilla ögonblicket följde en impuls och gick lite snett, istället för rakt fram.
Det finns något viktigt i att med flit bygga saker snett bara för att man har en egen idé om att det kanske är bättre så här. Kanske inte för alla men i alla fall för en själv och de man delar verklighet med.
Kommentera