Jag har en elev som på alla positiva sätt tar mycket plats i alla lärandemoment. Hen kan mycket, vet mycket, delar gärna med sig och är på riktigt en källa till mycket kunskap för sina kamrater och allt som ofta för mig. Hen räcker nästan alltid upp handen och är ofta ett säkert kort.

Undantaget är när det kommer till begrepp. Hen har en förmåga att hitta på egna ord, antingen för att hen typ har hört talas om dem förut och blandar ihop dem eller för att hen tycker sig behöva ett begrepp som hen inte riktigt har och därför skapar det. Ett exempel:

Jag och eleverna pratade om något ämne och de delade sina kunskaper. Någon spann vidare på det en annan sagt tidigare och rätt vad det var så var en gemensam associationskedja igång. Den här eleven räcker upp handen:

”Ja alltså jag ville göra ett pålägg till det Klasskamraten sa förut och lägga till att….”

Alla fattar vad hen menar och jag kan se flera klasskamrater nicka och nästan lägga begreppet pålägg på minnet. Förut blev jag fundersam kring om jag måste rätta eleven, men har med tiden landat i att det ju egentligen inte är så konstigt att grupper som lär och växer ihop skapar en gemensam vokabulär. Det är kanske rent av ofrånkomligt?

Kommentera