Navelskådarna

På senare tid har jag tagit för vana att läsa skönlitteratur på den drygt timmeslånga bussresan som tar mig antingen till eller från jobbet. Just nu läser jag Nocturnes av Kazuo Ishiguro. På väg hem från jobbet idag fastnade jag för ett visst avsnitt där en smörsångare med sina glansdagar bakom sig beskriver sin hustrus uppväxt:

His wife, he told me, had come from a small town in Minnesota, in the middle of America, where her school teachers gave her a hard time because she was always looking at magazines of movie stars instead of studying.
”What these ladies never realised was that Lindy had big plans. And look at her now. Rich, beautiful, travelled all over the world. And those school teachers, where are they today? What kind of lives have they had? If they’d looked at a few more movie magazines, had a few more dreams, they too might have a little of what Lindy has today.”

Förutom att jag älskar Ishiguros språk finns det en vettig måtta kritik i det han säger. Läraryrket är på sätt och vis en fråga om navelskådning rörande andra människors framtid. Även om jag inte har några före detta elever som idag är framgångsrika musiker (ännu) kan jag då och då fastna i en väldigt specifik tanke:

Jag har elever som i sina liv kommer att uppleva och uppnå drömmar och framgångar vida överstigande mina egna. Det – om något – är en ödmjukande tanke värd att ta med sig till jobbet varje dag.