Varannan vecka är det mitt ansvar att följa klassens sex-, sju- och åttaåringar från skolan till idrottshallen, som ligger i andra ändan Pittoreska Samhället. Det är en nätt promenad på ungefär 500 meter som vanligtvis är förhållandevis händelselös.
Just den här dagen går jag tillsammans med en av de elever som jag – av flera skäl – lärt känna minst under min tid i klassen. Därför tar jag tillfället i akt att fördjupa vår relation. Det är ett trevligt samtal om föräldrars arbeten, planer för stundande födelsedagskalas och så klart även det nyligen säsongsinvigda kulputtandet. Hastigt avbryts vårt samtal.
Eleven (sex år gammal): OJ!!!!
Jag: Vadå?
Eleven: Jag såg någonting… Där bakom containern! ( Samtidigt pekar hon på en tillfälligt uppställd byggcontainer).
Jag (uppmuntrande): Vad var det för något?
Eleven (tvärsäkert): Det var nog påskharen.
Jag: Är du säker?
Eleven (som nu spänner ögonen i mig): Ja. Jag har faktiskt sett den flera gånger.
Jag (avväpnande): Ja men då så, hur ser den ut egentligen? Jag har ju aldrig hunnit se Påskharen menar jag…
Eleven: Den är liten… och snabb förstås! Sen har den päls som är fluffig och lite grå. Samma färg som månen ungefär…
Plötsligt slås jag av hur skolans undervisningsfokus på helt oförutsägbara vägar kan förändra och berika elevers möjligheter att göra referenser i sociala sammanhang. Märks det att vi nyligen avslutat ett längre undervisningstema om rymden?
Kommentera