Tankar om skolord och den nya läroplanen

Idag annonserades den nya läroplanen för grundskolan. Anne-Marie Körling skrev utifrån själva presskonferensen ett alldeles lysande inlägg på sin blogg om vikten av korrekta skolord. Hon tar upp begreppet katederundervisning och frågar om vi inte får skylla oss själva om ordet kommer tillbaka när vi inte hittat ett vettigt substitut. (Jag brukar använda ordet ”lärarprat” med eleverna och ”genomgång” med elever och föräldrar.)

Annars är det ord som jag fastnar för under samma presskonferens inte ett ord utan snarare läroplanens namn. LGR -11. Alla grundskolans läroplaner i modern historia har hetat LGR -[årtal], utom den nuvarande. Den fick namnet Lpo -94, och den fick det av en anledning. LGR står för Läroplanen för Grundskolan. Lpo har en betydligt mer tekniskt namn. Ändå föredrar jag med all ivrighet i min kropp en ny Lpo framför ännu en LGR. Varför? För att Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet inberäknar just förskoleklassen och fritidshemmet. Den tar sin organisatoriska grund i hur eleverna uppfattar kopplingen mellan skolans olika verksamheter: total.

LGR -11 är inte döpt på slump. Det är ett markerande avstamp ifrån det samlade greppet om hela skolan. Samma grepp som gör att varenda unge idag har massvis med kompisar att lita på och luta mot när första skoldagens pirriga fjärilar kommer. Samma grepp som gör att elever som plötsligt inte kan sitta still på lektionen kan bli förstådda och bemötta på skolgården innan det vuxit till en permanent lärskada. Samma grepp som gör att gymnasisterna som alldeles strax börjar springa på studentskivor fått växa upp i världens tryggaste skola. Men visst, vi kan väl ta en till LGR då….