Målet med min matematikundervisning

Det har på senare tid pratats en del om dålig matematikundervisning. Det fick mig att fundera lite extra noga under gårdagens mattepass. Efter fyrtio minuters intensivt arbete (med klassens tio- och elvaåringar) i perfekt arbetsro väljer jag att bryta för att de sista tjugo minuterna låta eleverna testa något annat.

Jag: Okej, jag har svårt att bestämma mig om en sak. Så ni ska få rösta. Alternativ ett är att fortsätta jobba i era böcker. Alternativ två är att jag på tavlan visar er hur jag lurade hela skolan i morse (på friluftsdagen, där jag utmanade i ett tillsynes slumpartat mattespel). Valresultatet faller ut på ett sådant sätt att de som vill räkna vidare kan sätta sig längst bak i klassrummet när en stor majoritet sätter sig längre fram och lyssnar på mitt avslöjande.

När jag har visat strategin bakom och tagit ett gemensamt exempel låter jag eleverna, två och två, turas om att lura och att luras. Efter en stund, precis innan det är dags att runda av både passet och dagen, hör jag en elev utbrista: ”Hurra! Nu kan jag lura brorsan när jag kommer hem!”. Det är mitt mål med matematikundervisningen.

(På bussen på väg hem från jobbet berättade en av killarna som jobbar på fritidsklubben att han blivit utmanad och lurad säkert tjugo gånger under eftermiddagen, av samma elev.)