DN.se har en artikel (snarare lång notis) om barnfattigdomen i Europa. Det nämns bland annat att barnfattigdomen i EU ligger på runt 19 procent. Enligt artikeln är den Svenska siffran 10%. En av kommentatörerna räknar lite snabbt ut att det i Sverige skulle landa på 160 000 barn. En smått magknipande siffra.
Så när Majblomman räknar ut den Svenska barnfattigdomen och kommer tillbaka med siffran 250 000 är det något som är värt att tänka på. Det kan översättas till strax över 15%. Hur kan det komma sig att två olika aktörer på samma område kan så olika bild av samma fenomen?
Visst förstår jag att fattigdom inte är särskilt enkelt att definiera. (Eftersom levnadsstandard varierar från land till land blir gränsen för vad som räknas som lägsta värdiga nivå också något som ändras.) Men är det verkligen rimligt att ena studien visar 50% mer än den andra!?
Det som gör det här till en viktig fråga är hur vi i Sverige 2010 pratar samhällsutveckling. Utan säkra siffror är så gott som alla politiska frågor döda. Det bästa argumentet är ett som är underbyggt av statistik. Så när vi inte kan enas om vad som räknas som svensk barnfattigdom ger vi, i förlängningen, politiker ett tillfälle att smita undan från sitt ansvar.
Därför är det helt obeskrivligt viktigt att prata om vad som definierar en vettig levnadsstandard för våra (samhällets) unga. Och på det området har jag betydligt större förtroende för en organisation som i över 100 år har jobbat med just svensk barnfattigdom än vad jag har för EU….
Kommentera